Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gunnar Ekelöf: Dvärgen, poeten och Lappland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DVÄRGEN, POETEN OCH LAPPLAND
På kaféet är det mycket folk eftersom det är
söndag. Det resoneras om dagens resultat, om
banan, om landskampsutsikterna, om märket.
— Nå, hur känns det?
— Å jo, inte är det så farligt.
— Det värsta brukar vara dagen efter.
— Har du gått du å? När gick du?
— I söndags.
— Ja, nog för att jag kan gå. För
landskampen, vill säja. Men märket skulle jag aldrig
vilja bära, jag vill inte ha det till skänks en
gång efter vad som hände i fjol. Såna
skandaler vill man inte uppmuntra.
Det är han som hjälpte till med att vara
tid-tagare, han som talar en aning högtidligt.
— Vill du ha mitt märke, du Johan? säger
någon och räcker fram det. Idioten är med
också på kaféet. Han tycks vara byns mascot.
— Mnä, svarar han kort och gör en
undvikande rörelse med överkroppen som om han
tyckte att erbjudandet var obehagligt. Kanske
han fattar att det är nedlåtande och skulle varit
förolämpande om han varit frisk och klok.
Eller kanske han bara tror att han måste gå
han också om han tar emot det, att han måste
komma i mål flämtande och med tungan ur
mun som han sett de andra göra.
— Vill du inte ha mitt märke?
— Mnä. Han gör samma undvikande rörelse,
nu åt andra hållet.
— Ja, då behåller jag väl märket då, säger
den andre men håller fortfarande fram det som
om han trodde att hotelsen skulle öka dvärgens
aptit på det. Dvärgen svarar ingenting men gör
samma undvikande rörelse.
— Vad har du annars för dig om dagarna,
Johan? frågar någon som också vill ha roligt.
— Ja pluppar ved åt Hembom ja, svarar
dvärgen kvickt som om han var glad åt att
få byta ämne. Hihih! tillfogar han.
Det blir också mycket riktigt allmänt skratt.
Servitrisen kommer in med brickan, en
kraftig, bondgrann och ögonglad flicka.
— Ääääh, ryter dvärgen duktigt och ställer
sig i vägen för henne som nyss när han
låtsades skrämma pojkarna.
— Var snäll nu, Johan, säger hon milt.
— Mnähäj.
— Var snäll nu, annars tycker ingen flicka
om dej mer.
— Mjohoj.
Han gör en åtbörd som för att gripa efter
henne, skämtsamt jaga henne runt bord och
stolar, få henne att skrattskrika. Det är något
som han sett de stora karlarna göra.
— Vart du svartsjuk va? säger han retsamt
till den som erbjöd honom märket. Det är
ord som han hört de stora karlarna säga vid
något liknande tillfälle.
Det blir allmänt skratt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
