Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gunnar Ekelöf: Dvärgen, poeten och Lappland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GUNNAR EKELÖF
egendomligt och overkligt. Det är ändå natt.
Jag går hem och dricker te. Jag går ut och
strövar igen. Man kan inte hålla sig inne.
Lappland håller på att vakna ur
vintersömnen. Det är som en sagoprinsessas
långsamma, väldiga uppvaknande ur en väldig
sömn.
Sent på natten möter jag idioten på den
nästan tomma byavägen. Bara en och annan
cyklist strävar hemåt, förbi vägens långa rader
av spökvita björkar.
Han säger något som jag först inte kan
begripa vad det är:
— Ha du vatt på om jä jift mämä tjefn?
— Va?
— Ha du vatt på om jä jift mä?
— Förlåt, säger jag en smula besvärat och
främmande. Han är alldeles allvarlig nu, stelt
allvarlig eller kanske trött. Han gör inget
försök att skratta först. Det är som om han visste
att jag inte kommer att skratta.
— På bio.
— Jaså, på bio. Jaså, på ”Om jag gifter
mig med chefen”. Nej, jag var inte på bio.
Hur var det?
— De va bra, säger han med eftertryck och
i hans ögon kommer en glimt av triumf som
snabbt förbyts i fråga.
— Jaså, ja, jag skall väl gå dit på onsdag då.
— De va väldigt bra, säger han prövande,
liksom vädjande.
— Jaså.
— De va väldigt bra, säger han igen. Han
härmar någon som sagt att det var väldigt
bra. Men det är också som om han ville locka
mig att förråda mig, att prata bredvid mun,
att röja en hemlighet. Varför det är ”bra”.
Eller vad ”bra” är. Vad som är meningen. När,
hur och varför det är ”bra”.
— De va väldigt bra, säger han en smula
påstridigt, med tonvikten liksom försöksvis på
”väldigt”.
Det verkar på hans ögon som om han begrep
att det var någonting han inte begrep. Precis
som ett djur när det iakttar en människas
underliga förehavanden. Eller som en
människa när hon iakttar ett djurs underliga
förehavanden, hur det gräver i jorden eller snokar
omkring efter något som människans sinnen
och förnuft inte ger besked om vad det kan
vara.
Jag säger igen att jag kanske skall gå på
onsdag då. Han står kvar med sin förstelnade
fråga i ögonen. Han vänder sig om och går
åt sitt håll först när jag vänt mig om och
börjat gå åt mitt håll.
Det är en vit natt. Forsens brus fyller dalen.
Det är som om man hade en stor snäcka för
örat. Varje lövträd på de väldiga höjdernas
sidor börjar avteckna sig plastiskt, i skrud.
Husen står där och är — med blanka rutor.
Stenarna ligger där och är — fridfullt.
Runtomkring ligger Lappland och liksom andas
med vidöppna ögon. Natten vakar, himlen är
hög och ren och ändlös. Ögat irrar över den
utan fäste eller ser djupt in i den utan att se.
Björkarna står silkeslent vitstammiga i emalj
-grönt flor, levande och ändå nästan
övernaturligt jungfruliga.
Borta mellan raderna av björkar ser jag
idioten avlägsna sig, liten och fyrkantig. Han
lunkar som ett troll. Han vacklar över vägen
från den ena sidan till den andra.
Jag minns att när jag första gången såg
honom trodde jag att han var någon liten
underlig fjällbyggare som kommit ner till
bygden och blivit full på ett stillsamt sätt. Nu vet
jag att han går så där av rena tankspriddheten,
av ett slags oförmåga att koncentrera sig på
en bestämd, målmedveten kurs. Han är på väg
mot närmast möjliga föremål som för tillfället
fångar hans intresse, kanske en groda, för
grodorna är uppe på vägen och spår regn
i natt. De kravlar över vägen, skjuter sig fram
med ett långt ben som liksom förlängs i det
oändliga och som det dröjer en stund innan
604
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
