Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gunnar Ekelöf: Dvärgen, poeten och Lappland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DVÄRGEN, POETEN OCH LAPPLAND
de kommer sig för med att dra in under
kroppen. Sedan dröjer det en bra stund till
innan de kan besluta sig för nästa steg. De
stora grodorna bär små grodor envist
fast-klamrade på ryggen. Runtomkring sjuder
lappmarkerna av samma hastigt påkomna lidelse.
Idioten försvinner åt sitt håll, om det nu är
hans håll. Jag går vidare åt mitt håll, men jag
vacklar åtminstone inte från sida till sida. Den
tanken ger mig tills vidare ett slags blek
belåtenhet.
I himmelen går kanske änglarna just nu
omkring och säger på samma sätt till varandra
om livet:
— Dä va bra!
Jag går vidare åt mitt håll. Om det nu är
mitt håll. Allting är overkligt och alla vägar är
outrannsakliga, inte bara Guds.
Jag har mitt fädernesland i bröstet. Här.
Jag bär det med mig vart jag kommer. O fons
Bandusiae, splendidior vitro. Det är kanske
därför jag måste uttala de där orden högt.
Alla människor har sitt hem och sitt
fädernesland i bröstet. Inte alla människor vet det. Det
vore bättre om de visste. Men de är så rädda
att vara ensamma. Jag också är rädd att vara
ensam. Men jag är ensam.
Det är en vit natt och det är skönt att gå.
Vägen är jämn och vit och forsen brusar sitt
sömnbrus, en snäcka som man håller för örat.
Medelhavet. O fons Bandusiae! Jag talar latin
i Lappland. Jag håller styvt på mitt
främlingskap. Jag bemänger den lappländska nattvinden
med latinska verser som med ett långväga och
främmande frömjöl. Det är ett slags kulturellt
frimureri — som på Linnæi resors tid. Jag
fronderar mot Lappland och mot vildnaturen.
Jag använder det där som en trollformel mot
bergtagenhet.
Jag kommer att tänka på Velåsquez. Det är
liksom också för att vara motvalls käring. Jag
känner ett behov att bevisa för mig själv att
jag är en fin karl. Vad har Velåsquez’
lidelsefullt mörka färger att göra med detta ljusa och
blonda, med denna ödsliga vita natt och denna
vita väg? Det är alldeles malplacerat. Men
Velåsquez skulle kanske velat ha den här
idioten till modell. Den där frågan som finns
i ögonen på kretinen han målade finns också
i den här kretinens ögon, fast mycket tydligare,
mycket bättre. En sådan fråga blir liksom mera
läsbar i tennblå ögon under tovig, gulgrå lugg
och i ett folktomt land än i svartbruna ögon
i ett myllrande land.
Forsen brusar vidare. Man blir ensam
i ett sådant här landskap. Jag tar upp min
refräng igen: 0 fons Bandusiae, splendidior
vitro, dulci digne mero, non sine floribus . ..
Och så det underbara lilla satyrludna
krumsprånget på slutet: cui frons turgida cornibus!1
Också en liten kretin, fastän inte en tragisk.
Det är lika malplacerat som Velåsquez. Jag
är malplacerad. Jag sår de där orden för
vinden som om jag kunde tämja den med
dem, som om de kunde hjälpa mig att inreda
landet åt mig till ett bo. Det blir så ödsligt och
stort annars. Men även de där orden blir
overkliga och ödsliga — en strimma sol, en
källa och en bruten kolonn långt långt borta
i minnet.
Jag vet vad de där orden betyder — jag
är alltså fin karl — men jag vet kanske ändå
på något sätt inte vad de betyder. Jag vet ju
inte varför jag känner ett behov av att mumla
dem halvhögt. Forsen mumlar. Vet den varför
den mumlar? Det är en vit natt och björkarna
står i sitt flor.
1 O Baudusias källa, klarare än glas, värd ett offer
av sött vin, blommor ej att förglömma, i morgon
skall jag ge dig en killing vars panna just blivit
kullrig av hornen.
605
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
