Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Erik Noreen: Nutida svensk berättarstil: Fritiof Nilsson Piraten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ERIK NOREEN
Nutida svensk berättarstil:
FRITIOF NILSSON
PIRATEN
Fritiof Nilsson, kallad Piraten, är född 1895,
ocli han är alltså nu en fyrtiofem års man.
Att han är skåning kan ingen betvivla, som
har läst hans böcker. Han blev student,
studerade juridik vid Lunds universitet och ägnade
sig därefter åt advokatyrket.
Först vid mogna år, 1932, framträdde
Piraten inför offentligheten som författare. Hans
första bok med den bisarra titeln ”Bombi Bitt
och jag” gjorde med ett slag namnet Piraten
bekant för hela den läsande svenska
allmänheten. Kritiken satte genast på ”Bombi Bitt och
jag” etiketten ”en skånsk ’Huckleberry Finn’”,
Piraten var en skånsk Mark Twain.
Jämförelsen är lika berättigad som benämningarna
”Nordens fransmän” och ”Sachsiska Schweiz”.
Om beteckningen ”den svenske Anacreon” för
Bellman yttrade J. H. Kellgren 1790 dessa
vackra och visa ord:
”Förkastom dessa jämförelser. De äro ofta
skadelige, alltid felaktige. Det är genom dem,
som författare, sedde på en enda förliknad
svagare sida av granskaren dömts någon gång
med en stränghet, som haft sken av orättvisa.”
Innehållet i ”Bombi Bitt och jag” är lika
fantastiskt som titeln. Så strålande fräcka
skepparhistorier som berättelserna om ålfisket
och om kyrksilvret skall man leta länge efter.
En sådan Kiviks marknad som den Piraten
målar har säkert aldrig existerat, men den har
en högre konstnärlig sanning med alla sina
groteska överdrifter. I sin kärlek till arabesken
och ”krumelurerna” (som en annan stoi’ svensk
romantiker och realist, Hj. Bergman, kallade
det) är Piraten säreget svensk. Denna kärlek
kan leda honom på villovägar, men den kan
också hjälpa honom till märkliga lyckokast.
Boken börjar:
”Min vagga vaggade (en vagga bör ju inte
stå) i Tosterup i Färs härad av Malmöhus län.
Min fader var stins i Tosterup. Mina föräldrar
voro goda och ömma. Jag var en vanartig son.”
Det är mönstergillt kort, klart och koncist.
Det gäller främst att berätta vad som skall
berättas, icke att beskriva eller analysera.
Substantiv och verb spelar huvudrollen.
Adjektiven hålles stramt i tygeln, och när de används,
har de en bestämd saklig uppgift att fylla, de
står där sällan blott för att pryda eller väcka
stämning.
606
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
