Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Erik Noreen: Nutida svensk berättarstil: Fritiof Nilsson Piraten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ERIK NOREEN
”Ensamheten hade han alltid sökt men nu
fick han mera av den än han höll kärt. Den
utstötte enstöringen är det eländigaste av allt.
Det tomrum han själv skapar sig är ett skydd,
det som lägges därtill blir en mörk köldregion.
Solen sticker aldrig fram, det blir inga revor
i molnen.”
Eller:
”De voro båda enstöringar av böjelse,
försynta, tystlåtna, som trivdes med varandra
utan många ord. Som oftast är det ett fåfängt
ord som stör vänskapen och det är väl därför
tysta människor knyta de starkaste
vänskapsbanden.”
Men reflexionen kan vidga sig till långa
utredningar, som den stora essayen om
”Djävulens fortskridande förfall genom tiderna” i
slutnovellen ”Mannen som blev ensam” (fyra hela
sidor).
I ”konsten att sluta stycken” är Piraten
mästare. Ingen torde väl glömma den kusliga
skildringen av fritänkaren Vantecks
begravning. Kistan stod där den stod, ”den vigda
jorden vägrade att mottaga bespottarens stoft”.
Plötsligt sjönk den med ett brak, och den
egenrättfärdige prostens röst ljöd hårt: ”Där
damp du ned i helvetet!” Men novellen klingar
ut i följande milda och gripande ackord:
”Plötsligt brast jag i gråt.
—• Mormor, snyftade jag fram, e Vanteck
i helvete nu?
Då lade hon stilla sin hand på mitt huvud
och sade:
— Nej, mitt barn! Den människorna
begraver på det viset, han är säker om Guds rike.
Jag såg upp på den gamla. Hennes ljusa
ansikte hade ett uttryck av oändlig visshet.”
Man finner överallt i ”Historier från Färs”
exempel på samma förmåga att prägla en
slutvinjett. Här blott ytterligare ett:
”Utan tvivel är det umgänget med mäster
Vanteck som gjort den blide doktor Silvius
till en nästan skum figur i folkerinringen. Den
som går arm i arm med sotaren undgår inte
en fläck på rocken.”
Nästan ännu viktigare att behärska är för
berättaren konsten att börja stycken (ty det
är framför allt i början som intresset måste
stimuleras, och intet skadar en berättelse mer
än en lång, slapp inledning), och i denna
konst är Piraten ännu mer suverän. I en
ypperlig recension av ”Historier från Färs” (Nya
Dagligt Allehanda den 26 november 1940), om
vilken längre fram ytterligare skall bli tal, har
Karl Ragnar Gierow träffande yttrat:
”Man skall ha lärt sig mycket om
berättandets konst, innan man vet att låta en historia
börja så här: ’Vid en av vägarna till
tingsstället låg ett litet ställe, kallat Sorgenfri, där
blodet ofta flöt i strömmar.’”
Författaren aktar sig för att genast yppa,
att stället ägdes av en slaktare. Det är början
på den första, stora novellen (”Klerk”). Nästa
större avsnitt börjar:
”Klerk bar ju hem de rus han tog sig under
affärsresorna. Det förstås av sig självt att han
inte var den gode familjefader han borde ha
varit.”
Följande börjar ännu mer effektfullt:
”Vad gör en flugskit på en sötare! gick ett
talesätt i bygden och sant låter det ju. Svart
på svart sätter inget spår. Men i Klerks liv
fanns det en fläck så svart att den alltid
framträdde mot den mörka banan.”
Och ytterligare det fjärde:
”Tjugu år äro tjugu år, en lång tid. Vilhelm
var glömd fastän dramat på Sorgenfri ännu
någon gång nämndes man och man emellan.”
Men Piraten vet väl, att för mycken
konstfullhet tröttar, och nästa avdelning börjar på
klassiskt sätt med en naturbeskrivning:
”Fjorton dar före jul drog det ihop till snö” och så
vidare, och sista partiet går rakt på
handlingen: ”Kistena väcktes av en köldrysning”
och så vidare.
I rent språkligt avseende talar Piraten
fortfarande som en bildad man. Den svenska
litte
612
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
