Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - John Hayward: Brev från London
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JOHN HAYWARD
BREV FRÅN LONDON
När kriget nu ingår i sitt tredje år börjar
trettiotalet — förebudens, villrådighetens och
de försuttna tillfällenas årtionde — att antaga
en mera exakt, historisk skepnad och komma
på ett sådant avstånd att det kan studeras
lidelsefritt. Trycket av denna olyckliga,
sönderslitna tid, som jag tror dröjde kvar i de
flestas sinnen även under krigets första
månader, innan vi på allvar kastat oss in i striden,
har nu fallit av som en ond dröm i
dagbräckningen. Dessa år, som vi läto gräshopporna
förtära, tillhöra nu det oåterkalleligt förflutna.
Vi kunna naturligtvis ännu inte våga bedöma
dem som framtidens historieskrivare komma
att göra, men journalister som Malcolm
Muggeridge och ”Mass-Observation”-kretsen
ha redan försökt klarlägga dem i form av
”news reels”, och det är åtminstone
möjligt att urskilja de tankens och känslans
huvud- och underströmmar som löpa genom
dessa tio år av icke förklarat krig. En nyligen
utkommen bok, eller snarare ett dokument,
som på ett fascinerande sätt avslöjar vad man
skulle kunna kalla opinionens och smakens
”klimat” under denna sorgliga mellantid har
fått den träffande titeln ”Time Exposure”.
Den utgör, som titeln vill antyda, en
fotografisk redogörelse och består av flera hundra
bilder, utvalda av den lysande fotografen
Cecil Beaton från den mängd material han
samlat alltsedan hans närgångna kamera för
omkring femton år sedan vände sin kritiska
lins mot världen. Men som titeln också
insinuerar innebär den en exponering eller ett
avslöjande av den period den porträtterar,
och för att ytterligare understryka denna
avsikt ha illustrationerna försetts med en
underfundigt ironisk löpande kommentar, författad
av denna tidskrifts förre londonkorrespondent,
Peter Quennell. Det har blivit ett
utomordentligt fruktbringande och fantasieggande
samarbete. Visserligen är det en privilegierad
klass av det engelska samhället som bidragit
med större delen av materialet, men detta
presenteras på ett sådant sätt att det med nästan
pinsam trohet registrerar det förvirrade och
osammanhängande i Englands samhällsliv och
kultur under trettiotalet.
Allt återfinnes där, öppet eller fördolt, och
det är en underlig och förvirrad bild som
boken frammanar för ens inre öga när man
bläddrar igenom den. Vi ha nu kommit till
medvetande om att det finns vissa ting för
vilka vi med glädje skulle vilja dö. Det
förefaller som om ingen på den tiden var säker
på om det ena var mera värt att leva för än
det andra. Skulle det vara för surrealismen
— vars vågor, utmattade efter att ha gått
över Engelska kanalen, bildade en mondän
plaskdamm åt många författare och konstnärer,
som inte voro i stånd att hålla sig flytande på
egen hand? Skulle det vara för det trånsjuka
återupplivandet av sjuttonhundratalssmaken
och sjuttonhundratalsnyckerna — georgianska
620
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
