Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - John Hayward: Brev från London
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JOHN HAYWARD
hände runtomkring dem i världen och med
rätta fruktade för konsekvenserna, samtidigt
som de plågades av den förvirring de funno
när de vände blicken inåt sig själva, dessa
yngre författare hade en benägenhet att
alltför ensidigt syssla med politiskt teoretiserande
och ideologier samt med tilltrasslade
personliga förhållanden. Den europeiska politikens
och psykoanalysens jargong, behändigt
omstuvad för att framhäva en moralisk tes eller
pryda upp en berättelse, vare sig det nu gällde
den internationella fascismen eller det privata
äktenskapsbrottet, vanprydde även det bästa
av denna ofruktbara periods ”moderna
litteratur”, och då den var som värst var den
outhärdligt ledsam. Resultatet av det feberaktiga
sökande efter patentmediciner och
kvack-salvarmedel åt vilket så många författare,
både unga och gamla, ägnade tid och krafter
var att litteraturen blev lidande. Nu efteråt
börjar man förstå till vilken grad dessa
författare förslösade sina talanger på vägar som
inte ledde någon annanstans än ut i öknen
eller i tomma luften eller i bästa fall in i en
återvändsgränd. H. G. Wells, som predikade
mänsklighetens pånyttfödelse genom
vetenskaplig uppfostran; T. S. Eliot, som framlade
en plan till ett nytt kristligt samhälle; Herbert
Read, som sökte räddningen i surrealism
och intellektuell anarkism; James Joyce, som
skapade ett nytt språk; Virginia Woolf, som
föreslog att kvinnorna skulle regera världen;
E. M. Forster, ordförande vid internationella
konferenser av intellektuella; Aldous Huxley,
som predikade pacifism från stranden av
Stilla Oceanen; de unga poeterna, t. ex. Auden
och Spender, som förenade en dunkel sorts
hjältedyrkan av förfäderna med tron på ett
dimmigt kommunistsamhälle, där alla
människor efter en snabb sinnesförändring skulle
drivas av kärlek i alla sina handlingar; och
andra, alltför talrika för att kunna nämnas
vid namn, som hoppfullt klamrade sig fast
vid sådana halmstrån som ”social kredit”,,
”världens förenta stater”, och en mängd ism-er
och hoppades att det ena eller det andra eller
alltihop på en gång skulle på något sätt kunna
stödja och befästa den västerländska
civilisationens vacklande byggnad. Hur förvirrat och
meningslöst förefaller inte alltsammans, när
man nu ser tillbaka, nu när vi alla stå inför
en enda föresats och alla veta att det beror
på hur vi lyckas därmed om de värden skola
kunna överleva och utvecklas vidare ur vilka
litteraturen hämtar styrka och inspiration.
Så många oförutsedda händelser stå för
närvarande i vägen för en författare som
ostörd vill utöva sitt yrke att det skulle vara
dåraktigt att vänta sig för mycket av redan
kända författare eller klaga över bristen på
nya och originella talanger. Pappersbristen är
alltjämt ett allvarligt hinder; vi ha kanske
Sveriges skogar att tacka för mer än vi inse.
Och som jag har sagt i ett tidigare brev finns
det få författare av någotdera könet som inte
på ett eller annat sätt är engagerad i
fosterlandets tjänst. Men även om många goda
böcker för närvarande inte kunna bli
omtryckta — detta gäller olyckligtvis många
bland de ständigt allt populärare
Penguin-böckerna — så kommer det alltjämt nya
böcker varje vecka, och alla de bokhandlare
och förläggare som jag talat med fortsätta att
tala om uppmuntrande försäljningssiffror och
— vilket är viktigare — om allmänhetens
stora och växande intresse. Och när jag ser
igenom min egen lista över de nyutkomna
böcker jag läst under de senaste sex
månaderna, så blir jag angenämt överraskad över
dess rikhaltiga och värdefulla innehåll. Jag
tror det bästa jag kan göra är att gå igenom
namnen på denna lista.
Ingen roman har berett mig större glädje
än Virginia Woolfs posthuma ”Between the
Acts”. Trots att John Lehmann, som handhar
hennes litterära kvarlåtenskap, har sagt mig
622
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
