Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sven Stolpe: Gralsökarens förtrogna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SVEN STOLPE
Selma Lagerlöf hade rätt, då hon i ett (otryckt)
brev skrev, att Ida Bäckmanns ”kärlek till
honom var av det mest uppoffrande slag”, och
att den ”gjorde honom ofantlig nytta”.
Jag anser det riktigt att här endast i korthet
antyda, vad boken har att berätta om
författarinnan själv, men jag vill klart säga ifrån
— i medveten opposition mot många
kritikerkolleger —, att jag anser varje offentligt
förlöjligande av en så lidelsefull, så naken och
så tragisk kärlekshistoria vara oförenlig med
de enklaste lagar för gentlemanship. Det är
möjligt, att Ida Bäckmann gjort sig skyldig
till missförstånd, kanske också till
obetänksamma uttalanden och handlingar, men kvar
står, att hennes kärlek var osjälvisk, att hon
under åratal av sitt liv uppsökte den sjuke
diktaren på hospitalet, eller där han för övrigt
vårdades, och outtröttligt bekämpade hans
demoner med vänlighet, kärlek, högläsning,
lekar, förströelser. Att Frödings känsla för
denna uppoffrande kvinna aldrig kunde växa
till normal styrka, beror på hans sjukdom samt
på anhörigas beskäftighet, och det är mig
ofattbart, att man med annat än den största
medkänsla kan läsa om hur Ida Bäckmann
avstängdes från den man hon älskade och
bokstavligen tvangs i landsflykt. Först genom
ett möte med Selma Lagerlöf fick hon idén
att skriva ned sitt lidandes historia, och denna
skildring har inte blivit mer subjektiv och
obalanserad än varje annat försök att gestalta
det egna lidandet.
Bokens första värdefulla moment är alltså
enligt min mening dess hänsynslöst nakna
skildring av en brinnande, oegoistisk och till
sist fruktansvärt tragisk kärlek.
2
Viktigare är självfallet de bidrag boken ger
till kännedomen om Gustaf Fröding själv.
I ett (likaledes otryckt) brev skrev Selma
Lagerlöf om boken: Jag tror, att den ”blir
upphovet till att Fröding kommer att leva som
personlighet, inte bara som diktare. Hans
profetlynne och hans syndaelände komma
hädanefter att framstå som en ny intressant typ i vår
historia”.
Dessa ord förefaller mig formulera det
väsentliga. Vi vet nu visserligen genom en rad
andra källor — Karlfeldts minnesord vid två
tillfällen, Landquists säkra psykologiska
analys, Richard Berghs lysande kommentar till
porträttet i Ord och Bild 1911 med flera —
ganska mycket om även denna sida av Fröding.
Men detta hindrar inte, att Ida Bäckmann för
oss närmare skalden under hans tid av
”syndaelände” och lidande än någon annan. Det
möter inga svårigheter att i hennes bok skala
av det mindre intressanta och komma fram
till kärnan. Man möter då en rad uttalanden,
som äger en så sällsam strålkraft, att de måste
härstamma från geniet självt, samt en bild av
hans religiösa kamp, som jag inte vet med
samma skärpa och åskådlighet förmedlas av
någon annan skildring, allra minst de — på
sitt sätt intressanta — redogörelser hans läkare
tryckt.
Fröding säger själv enkelt och vackert:
”Alla gå de mot ljuset, jag ensam går mot
mörkret, men lilla Ida Bäckmann vänder sig
om och säger: ’Stackars, stackars Gustaf
Fröding’!”
Cecilia Fröding visade förvisso också mycken
kärlek och arbetade med storartad seghet för
att få sin olycklige broder på fotterna. ”Hon
har förfärliga svarta ögon samt en tunga skarp
som en toledoklinga och giftig som en
skaller-ormsgadd”, sade Fröding en gång,
förmodligen mera på skämt. I själva verket ägde
Cecilia själv något av geni. Ida Bäckmann är
inte den enda, som kan berätta om hennes
underbart vackra ögon, hennes klara, vassa
repliker, hennes obändiga viljekraft. Av vikt
är, att hon tycks ha fullständigt saknat religiös
känsla och därför dels inte kunde fatta det
626
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
