Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sven Stolpe: Gralsökarens förtrogna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GRALSÖKARENS FÖRTROGNA
centrala i Frödings kamp, dels aldrig fick
kontakt med själva den djupaste inspirationskällan
till Ida Bäckmanns brottning med hans
demoner. Intressant är Frödings skildring av hur
han under hela sin ungdomstid ”fick sig
inpräntat begreppet om kvinnans, enkannerligen
Cecilias, stolta existensberättigande” och sin
egen ”förödmjukande betydelselöshet”. Gång
på gång värjer han sig under sin sjuka tid mot
barndomsårens förebråelser för håglöshet.
Ida Bäckmann upplevde den tid, då ”Stänk
och flikar” publicerades. Vi har numera svårt
att göra oss en föreställning om det
hypo-kritiska sedlighetsraseri dessa dikter, som nu
läses av varje skolflicka i landet, väckte.
Tidningarna meddelade till exempel, att de
prostituerade kvinnorna samlade sig utanför det
hotell, där han bodde i Stockholm och hyllade
honom — självfallet en infam uppfinning men
karakteristisk för hatstämningarna i
fariséernas led.
Jag kan inte finna annat än att det parti,
som kanske väckte den största indignationen,
när boken först utkom — det som skildrar,
hur den sjuke Fröding, besatt av orena
fantasier, vältrar hela denna smutsiga värld över
Ida Bäckmann för att själv genom hennes
hjälp kunna bli fri — är av en mäktigt
gripande verkan. Jag kan inte heller finna
annat än att Ida Bäckmann i denna svåra
situation uppträdde både värdigt och
kärleksfullt. Det är under denna tid — nittiotalets
sista år — som Fröding släpar med henne från
den ena predikolokalen till den andra i hopp
om att en gång få del av den Helige Andes
kraft.
Underligt gripande och hemsk är hans egen
skildring:
”För någon tid sedan gick jag på gatan.
Framför mig såg jag två spensliga ynglingar
och vid sidan av dessa en stor, stark man, som
suttit i fängelse, därför att han råkat slå ihjäl
en människa. Alla dessa önskade påtagligen
gå i fred; min önskan var också att inte ofreda
dem. Men varför handla enligt sin önskan,
då man äger makt att handla emot den? Jag
måttade ett slag åt en av dem men tänkte
i nästa ögonblick: Han är för klent byggd för
att våga slå igen. Jag skall smyga mig bakom
den jag är mest rädd för och ge honom slaget,
därigenom uppnår jag en större seger för mig
själv. Jag gjorde så och dunkade till honom
rätt kraftigt. Han vände sig om, lyfte på hatten
och — smålog ...”
Bland Frödings många självlysande
uttalanden till Ida Bäckmann finner man detta:
”Jag har ofta lyckovisioner om klippor. Det
ligger något förtroendefullt över
granitklippan. Man kan stödja sig mot den utan risk
alt falla; människorna äro däremot
oberäkneliga, det finns ingen man kan lita till.”
Ida Bäckmann kallar han för ”profetens vita
korp, som bringar honom tidender från alla
världar”. Han fantiserar om att gömma henne
i sitt yviga skägg. Han berättar, hur han blivit
anfallen och biten av råttor en natt i sin säng,
och han skämtar:
”Med en tändsticka doppad i såret på min
tå, skall jag nästa gång pränta över sängen:
’Här försmäktade Hans Stormäktiga
Genomstungna Majestät, Konungen på Svenska
Parnassen, Diktens Svarta Svan, nedhalkad från
sin tron och åtföljd endast av en liten
snövit korp.”’
Ett skämt, som i varje tum självt vittnar om
att det är autentiskt frödingskt.
Ohygglig är berättelsen om hans lidande,
när läkaren ville kommendera ut honom på
jordbruksarbete. För att fria sig förnedrar sig
den sjuke profeten till att skära sig med
glasbitar över handleden och försöka förgifta sig
med kvicksilver:
”Jag ville inte — jag kunde inte uthärda
denna skymf...jag trodde mig dock korad
till något bättre och högre än att av en
dårhusläkare fösas ihop med dårar för att gräva
i jorden ...”
627
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
