Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Stig Ahlgren: Från bokhyllan - Anmälda böcker - Voltaire, François de, Candide eller optimismen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
o
FR AN BOKHYLLAN
FRANQOIS de VOLTAIRE: Candide eller
optimismen. 1759.
”Candide” är Voltaires lyckokast. En så
snillrik skribent måste naturligtvis lyckas
ideligen, vad han företar sig äro muserna honom
hulda. Men ”Candide” är det något särskilt
med. Den lilla romanen är inte bara ett stycke
elegant filosofisk demonstration utan också en
stark publiksak med tycke av filmmanus.
Handlingen flyger fram, äventyren följa slag i slag,
hjälten Candide är ett slags
sjuttonhundratalets Harold Lloyd, som utan eget förvållande
sparkas in i hjälterollen och lika ledigt sparkas
ut igen, varje sida sjuder av komik, och
skabrositeterna, vilka äro legio, ha inprickats
med mästarhand. När fjädern för sista gången
doppats i bläckhuset har denne furialiske
fransman inte bara slagit Sindbads författare
på hans egen mark utan också, likasom i
förbigående (för att det blev lite elakhet över),
avverkat teodicéfrågan, som var tidens mest
aktuella problem, vidare brännmärkt krig och
fanatism, rivit masken av hyckleriet, rappat
ståndshögfärden och in effigie låtit alla
tyranner dingla vid rånocken. Den lilla skriften
spritter och lever som om den sprungit ur hans
lågande bildnings sköte eller rättare sprutat
ur hans galla i dag eller i går och inte för nära
tvåhundra år sen. En sextiofemårig gubbe
skrev ”Candide”, men han hade en stor korg
med Idunas äpplen på sekretären. Detta
övermått av eld och klarhet och vitalitet för ett
annat namn i tankarna: Mozarts.
Vilka förutsättningar har ”Candide” att
intressera en nutidsmänniska? Jag tror främst
som en lektion i fakticitet. När boken skrevs
var det för att vederlägga upplysningstidens
flacka optimism. På oss verkar den med andra
medel. Optimism har vi inte för mycket av.
Vår sjukdom heter paralysi, själsförlamning.
Vem gitter längre reagera? Jo, Voltaire gitter!
Voltaire skar tänder, när samtiden drog
nattmössan över huvudet. Voltaire rasade och
hotade och hatade, när hans tids försynta
viktigpettrar ställde krav på balans i omdömet
och justerade sina hökarvågar, medan folket
utarmades och adeln tillväxte i oduglighet och
självsvåld. Kom inte sedan och säg att
”Candide” slutar med en världsbekant uppmaning
till den kloke att ”odla sin kål” fjärran från
vimlets yra. För att meritera sig till sin
koloniträdgård skall man först ha gjort
Can-dides tappra resa genom livets alla
vedervärdigheter. Man skall först som Candide och
hans vänner ha blivit avskedad från sin plats,
tvångsvärvad, lynchad, veneriskt smittad,
hud-struken, bränd eller lätt rostad på bål, hängd
(till hälften), våldförd i sju resor, bedragen
i kärlek och skinnad in på bara kroppen.
Sålunda allsidigt frotterad och handgripligen
insatt i livets abc, kan man få avträda från
händelsernas scen för att i ensamheten slicka
sina sår. Det är en fråga om sjukintyg och
ingenting annat, hos Voltaire själv en reflex
av den snöpliga ändalykt som hans
statsmanna-karriär tagit vid Fredrik den stores hov. Att
utan vidare ur slutkapitlet med kålparafrasen
hämta sig ett trädgårdsmästarcertifikat går inte
alls. Ännu på Ferney, som var hans
köksträdgård, fortsatte den gamle smädaren att röra
upp himmel och jord för att rättvisan skulle
segra.
”Candide” är aldrig bättre än när
världsbranden kastar reflexer på dess blad. H. N.
Brailsford, som skrivit den bästa korta boken
om Voltaire, har låtit undfalla sig hur han
upptäckte ”Candide”. Det var under förra
världskriget. Brailsford tillhörde
expeditionskåren vid Dardanellerna och hittade ett solkigt
exemplar av Voltaires roman på en turkisk
bakgata. Eftersom den litterärt bevandrade
tommien bar boken på sig och dagligen insöp
en dosis av dess visdom blev bladen så
småningom sotiga och texten, när han bevistat en
massaker, en pogrom med mänskliga facklor,
ett par bombardemang, en ordentlig belägring
639
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
