Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Heidenstam, Verner von, När kastanjerna blommade, anmäld av Georg Svensson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
Heidenstams minnen
VERNER VON HEIDENSTAM: När
kastanjerna blommade. Minnen från
Olsham-mar. Samlade och redigerade av Kate
Bang och Fredrik Böök. Utgivna
av Stiftelsen Övralid.
Bonniers 1941. 9 : 50.
Titeln på Verner von Heidenstams
släkt-och barndomsminnen är vald av honom själv
och den är inte vald på måfå. Detta vackra
sätt att säga ”Det var en gång ...” på, anger
genast något av bokens stämning och stil.
Kastanjen är ett förnämt, odlat träd, ett
parkträd. Gårdsplanen på Olshammar, Heidenstams
mödernehem, överskuggades av stora
kastanjeträd, vars grenar sträckte sig ända in mot
huset. Uppflugen i dem kunde pojken titta in
i biblioteksrummet på övre botten där
mormodern även de vackraste dagar höll sig inne
bland svenska klassiker och Napoleonsminnen.
Det var hon som brukade säga till de sina,
när hon på våren utbytte sin
Stockholms-våning mot Olshammar: ”Välkomna efter när
kastanjerna blomma.”
Där, på den gård som en gång ägts av
Heliga Birgitta, tillbragte alltså Heidenstam
sin barndoms somrar. Själva gården bestod
av två enkla herrgårdsbyggnader från
1700-talets senare hälft. Bostadsrummen voro
inredda i senempire och borgerligt 1800-tal.
Men även medeltiden hade bland byggnaderna
en representant i gårdskyrkan — om inte till
arkitektur så till stämning och tradition. För
att fördjupa perspektivet bakåt framställer
berättaren det ålderdomliga, bastant timrade
hemlighuset som en syn ur Snorre Sturlasons
sagor, vilken inte blev mindre suggestiv av att
ugglorna flaxade och ”kraspade” på taket.
Strax bortom trädgården vidtog Tivedens
ödemark med stigmän, kolmilor, vilda djur och
gammal övertro levande kvar kring de glest
utströdda, låga människoboningarna.
Heidenstams memoarer ge besked om hur
arv och miljö grundläde den disposition, som
gjorde honom till vår historias främste
poetiske tolkare. Redan som barn kunde han
märka hur väggarna i tidens rum öppnade sina
lönndörrar för honom och släppte in honom
till de döda. Han behövde inga lekkamrater
eller leksaker, ty fantasin hade givit honom
nycklar till sällsammare äventyr än dem som
stodo vanliga barn till buds. Som helt liten
chockerade han sin omgivning med att påstå
sig minnas sin egen födelse, och det låter
egentligen inte konstigare än när han säger att
han om tusen år skulle känna igen
klockklangen från gårdskyrkans torn. Äter och åter
i dessa intima minnesbilder vidgar sig synen
till evighetsmått och antar en prägel av väldig
anonymitet. Det är perspektivet från ”Nya
dikter” som förhärskar. ”Jag kom från det
tidlösa, från dödsriket, som en tillfällig gäst
hos timslag, dagar och år. Allt blev nu med
ens mig givet. Det ofattbara skedde, att det
förunnades mig få leva några år på jorden
som människa.” När Heidenstam skrev ner
sina släktminnen och sina
barndomsupplevelser var han ”vis av år” och kunde inte längre
så noga skilja mellan vad han endast hört om
av andra och vad han själv verkligen upplevat.
Därtill kommer att han då nog såg sitt
förflutna genom sin diktnings färgade glas:
liksom den tidiga verkligheten blev
bestämmande för hans diktning så blev också diktningen
bestämmande för hur han sedan uppfattade
denna verklighet. Fantasi och verklighet,
tradition och hågkomst blandas på ett oupplösligt
sätt i dessa anteckningar, på vars blad de
döda gå om de levande i den största, alls icke
spöklika förtrolighet.
Porträttet av Heidenstam själv, sådant det
smådrag för smådrag framträder i
hågkomsterna är knappast levande i realistisk eller
642
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
