Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Heidenstam, Verner von, När kastanjerna blommade, anmäld av Georg Svensson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
psykologisk mening. Det märks att det är en
gammal man med ovanligt litet naivitet som
målat porträttet, att det är en liten blivande
diktare som avbildas av en stor diktare. Av
den respektlöshet som ensam kan göra ett
självporträtt livfullt synas inte många spår.
Endast sådant som kan hänföras till gossens
specialbegåvning har ansetts signifikativt. Den
lille Verner framstår också precis som man
kunde ha väntat sig: ett ensamt, lillgammalt
barn med en ovanligt utvecklat fantasi, som
tog sig uttryok i lekar och inbillningar av
djup meningsfullhet, ja, skönhet, lekar som
sedan sj önko till botten av medvetandet för att
ånyo stiga upp därur och ta sig förklarad
gestalt i den mogna människans diktning. Men
sinnenas värld, som väl också han intensivt
upplevde i form av dofter och ljud, lust och
olust, är inte fasthållen i beskrivningen. Den
är förbigången som triviala tillfälligheter.
De sidor som beröra gossens litterära
upplevelser och övningar äro naturligtvis av
särskilt intresse. Hos sin boksynta mormor fick
Verner von Heidenstam sin uppfostran i den
klassiska svenska litteraturen; deras
högläsningar av poesi utvecklades småningom till en
formlig skola i versskrivning. Men för
aderton-hundratalets romanluntor hade de inte annat
än aristokratiskt förakt. Konstaterandet leder
Heidenstam in i en essay över skillnaden
mellan roman och lyrik, som slutar i vördnad
inför den kristalliskt knappa centrallyriken,
”klara droppar från en människosjäl”.
Men unge Verner hade också en annan,
mindre metodisk och lärd ledsagarinna på
diktens väg. Det var tant Mott, en gammal
adelsfröken som tillbragte sin ålderdom på
Olshammar. Hon hade en tysk praktupplaga
av ”Tusen och en natt”, och för att gossen
skulle kunna få tillträde till dess
juvelgnist-rande labyrinter lärde hon honom tyska. Så
väcktes drömmen om orienten, så togs de
första stapplande stegen på den vallfart, som
skulle bära frukt i Heidenstams
ungdomsdiktning.
I sina memoarer har Heidenstam ägnat ett
kapitel var åt sin mor och far. Äktenskapet
var trofast men saknade värme, ty båda
föräldrarna voro inbundna naturer utan
möjlighet att ge sig hän. Modern var en hjältinna
som på allt sätt sökte undvika att verka
det. Sådan Heidenstam icke utan ånger över
alla outnyttjade tillfällen att visa henne kärlek
och tacksamhet tecknar hennes bild framstår
hon som en urbild av den tappra svenska
modern-hustrun, vilken utan att begära något
för egen del arbetar för de sinas väl. I trettio
år satt hon som änka ”utan andra önskningar
än att då och då få ett brev från mig”. Fadern
var en vida mer begåvad och sammansatt
natur, ingenjör till yrket, konstnär och
musiker till sinnet. Hans metafysiska läggning var
starkt betonad och det är tydligt att sonen av
honom ärvde sin upphöjt agnostiska
världsbild. Någon kontakt mellan dem uppstod inte
förrän fadern låg på sin dödsbädd, de hade
då under många år varit främlingar för
varann. Samtalet vid sjukbädden är inte realistiskt
återgivet utan omtolkat till ett heroiskt avsked
till livet, en vision inför det kosmiska, som får
sin symboliska avslutning i scenen då
Heidenstam strör faderns aska för Vätterns vågor.
Bakom dessa i all sin stilisering klart
åskådliga gestalter öppnar sig i memoarerna ett
galleri in mot släktens förflutna. Där är
mormodern och morfadern, den duglige och
ståndaktige brukspatronen. Där är deras
föräldrar, mormors far generalen — Döbelns
vapenbroder von Vegesack, ”en motgångens hjälte”,
som skildras i ett ypperligt kapitel — och
morfars far och mor, figuranter i en romantisk
kärlekshistoria. Kring dem blir det förflutna
levande i tusen smådrag och det är endast med
en tankeansträngning man besinnar att
berättaren ej suttit i sällskap med dem alla. När
Heidenstam bläddrar i släktens gamla papper
och brev blir han på sitt älskvärdaste humör,
och den lätta kvickhet som är bannlyst från
porträtten av de närmaste blodsförvanterna
(och honom själv) blixtrar och bländar.
Heidenstams memoarer inta självklart sin
plats bland den svenska litteraturens klassiska
hågkomster. Det starka drag av slipning och
bearbetning som utmärker varje parti av den
fragmentariska helheten har inte förtagit
stilen dess friskhet och spänst. En ädlare
svensk prosa har aldrig skrivits.
Högrestånds-kulturen har inte avsatt ett mera utsökt och
lödigt litterärt vittnesbörd. Man måste känna
djup tacksamhet mot utgivarna, Fredrik Böök
och Kate Bang, för att de med sådan skicklig-
643
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
