Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Heidenstam, Verner von, När kastanjerna blommade, anmäld av Georg Svensson - Edfelt, Johannes, Sång för reskamrater, anmäld av Bertil Malmberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
het och takt förmått sätta samman de spridda
skärvorna till ett helt av underbar
formskönhet. Den kommentar varmed de försett boken,
visar att det här rört sig om en kulturell
rädd-ningsbragd av första ordningen.
Georg Svensson
Förnyelse
JOHANNES EDFELT: Sång för reskamrater.
Dikter. Bonniers 1941. 4: 75.
Som mänskligt dokument var Edfelts
föregående diktsamling högeligen fängslande och
ägde dessutom som konstnärlig helhet samma
tematiskt enhetliga uppbyggnad som redan
gav ”Högmässa” dess karaktär. Men
samtidigt tyckte man sig förmärka vissa tecken på
en uttryckets och inspirationens
mekanisering; jag menar då ingalunda den monotoni
som är det beräknat sovrande, det medvetna
kompositionssättets korrelat, denna rättmätiga
enformighet, som alltid präglat det edfeltska
skapandet och varit oskiljaktig från dess
väsen; vad jag däremot åsyftar är en sådan
självupprepning som har något vanemässigt
och kan synas vittna om fantasitrötthet. Då
och då kunde diktaren tillgripa fraser och ord
som man kände igen från hans tidigare böcker,
språkliga figurer och metaforer, som redan
gjort sin tjänst och detta så ypperligt och
suggestivt och på ett så inpräglande vis att
man omöjligt kunde undgå att förnimma dem
som gengångare, då de nu uppträdde i nya
sammanhang. Med ett påpekande som detta
har jag naturligtvis icke velat undanskymma,
att Edfelts närmast föregående bok likafullt
ur många synpunkter var betydande och
egenartad, ja, en av de få diktsamlingar där
tidens vånda avsatt förblivande sinnebilder;
anmärkningen skulle endast klargöra varför
man trodde sig skönja hos diktaren en böjelse
att fördröja sig hos det redan vunna och
envetet variera, icke bara sin upplevelses
centralmotiv (det gör varje poet), utan även de
formella uttrycken och symbolmönstren.
Att farhågan var ogrundad eller riktigare:
att den icke (på några få, tämligen oviktiga
undantag när) verifierats i fortsättningen, det
framgår med tydlighet av de dikter han
nyligen utgivit. Man har här det avgjorda
intrycket av förnyelse både vad språkmusik och
inbillning beträffar. Men också den personliga
halten har undergått en förändring. Med all
sin konstitutivt edfeltska melankoli och med
all sin pessimism, som ingalunda blivit mindre
realistisk, ha dessa dikter likväl en
överraskande mildhet, en generositet, en sötma av
mognad, vilken, om än tidigare förebådad, är
en väsentligen ny vinning. Redan med
”Högmässa” var Edfelt artistiskt och personligt
fullgiltig, och redan då kunde det sägas, att
han (inom gränserna för sin begåvning och
art) behärskade det mästerliga greppet: ordet
”mognad” kunde sedan dess med all rätt
brukas för att känneteckna hans verk. Och
likväl kan man för den egenskap vilken
frapperar som något nytt i hans sista dikter
svårligen finna en adekvatare term än just
”mognad”. Detta är emellertid icke så
paradoxalt som det låter; ty vad det här är fråga
om är en mognad av annan art, en mognad
av högre dignitet eller något man kunde
benämna ”den andra mognaden”.
Edfelts diktning har framgått ur tvenne
grundupplevelser: fasan för ett universum
utan nåd och den häpet undfångna visionen av
en gåtfull värdetavla, sönderslagen av
ondskefulla andemakter och väldigheter men ännu
med sina förspridda skärvor dunkelt
vittnande om en godhetens och renhetens lag. Om
vi nu betrakta det edfeltska skede som
föregått hans sista verk, måste det slå oss, att vad
som här dominerar, det är den första av de
nämnda grundupplevelserna: det medvetna
skådandet av livets grymhet och tillvarons
gemenhet, medan den andra gärna har
hägringens flyktighet och ter sig underligt modlös
men i sin modlöshet gripande och i sin
overklighet fascinerande som ett avlägset förtonande
drömmotiv. Det mästerskap med vilket han
sammansmält sin dubbla livsfömimmelse till
ett rikt och särpräglat ackord, där toner av
seren översvinnlighet då och då genomtränga
den kalla fasan, bör i sin mörka hopplöshet
och behärskning med rätta kallas moget; och
ju mer diktaren närmar sig det specifikt
mänskliga, ju påtagligare och direktare den
644
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
