Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Edfelt, Johannes, Sång för reskamrater, anmäld av Bertil Malmberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
tvåfaldiga upplevelsen, som har kosmiska
perspektiv och öppnar sig mot vintergator och
nebulosor, kommer att tillämpas på
människan och människolivets förhållanden eller
med andra ord: ju hårdare den edfeltska
verk-lighetskänslan förtätas genom att beträngas
och sammanpressas av tidsskeendets
skräckinjagande aktualiteter, desto mer förstärkes
också intrycket av representativ mognad.
Men om det är fallet, hur yttrar sig då den
art av mognad vilken skulle avgränsa och
sär-märka den senaste boken gentemot de
föregående? Kortast uttryckt: genom den andra
grundupplevelsens framträngande till positiv
realitet. Ty att vi här kunna tala om en
mognadsprocess är otvivelaktigt. Vad som tidigare
var underligt livsfj ärran, även när det med
plötsligheten av en uppenbarelse och
bländande såsom i några av ”Högmässas” stora
kärleksdikter tillfälligtvis bröt fram, det synes
nu ha erhållit en ny dimension och tävlar i
existentialitet med den iskalla pessimismens
föremål. Den första edfeltska mognadens
signum var bister omutlighet, visserligen
genomskimrad av medlidande och besjälad av elegisk
klagan, men gränsande tätt till förstelning, ja,
en art av kataton attityd, varifrån diktaren
räddades allenast genom formviljan och
ut-trycksbehovet. Denna omutlighet återfinner
man i den sista boken. Men ohyggligt
bekräftad och med varje dag ytterligare
exemplifierad av tiden, har hopplösheten liksom
genom själva sin utomordentligt förstärkta
realitetstyngd frambringat eller framtvungit
sitt komplement. Vad vi här möta är nämligen
en lågande tro på det goda och rena, på
”heligheten”, icke bara som förtrampat och
förskingrat värde, icke bara som lidande
föremål för ondskans hat och själens svårmod,
icke bara som blödande och förnedrat offer,
utan även som verkande majestät, som makt
och varaktighet, ja, som det enda varaktiga.
Denna övertygelse, varav Edfelts sista
diktning allestädes genomtonas, har fått ett
programmatiskt uttryck i ”Källan”:
All vilja till makt förkunnar,
att livets väsen är strid.
* Det vrålas av glupska munnar
i omyndighetens tid.
Så sparka de milda åt sidan,
förtrampa dem, möt dem med hån!
— Dock trotsar deras förbidan
ert intiga vapendån.
Till livets föryngringskälla
fann ingen järnhäl sin stig.
-— Dess modersflöden välla.
Dess kraft är evinnerlig.
Dikten är vacker och bevekande och levande
som melodi. Ändå måste det sägas, att det
näppeligen är förkunnelser av denna art, det
vill säga dikter, som ha den medvetna
deklarationens tydlighet, vilka ge oss de starkaste
intrycken. En hemligare och därför skönare och
djupare verkan ha nödvändigtvis de
kompositioner där denna edfeltska livsandakt gör sig
liksom indirekt förnimbar och avslöjar sig i
det beslöjade, det halvutsagda. Hur underbart
styrkande (och samtidigt vilket mästerverk)
är icke poemet ”Den döendes ögon”, där det
lönnliga vetandet om en oändlighet av idel
ande, heligt förakt, renhet och oberördhet
löser sig ur ord, som ingenting ”förkunna”
eller vilja förkunna, men som blivit helt bild:
Så obönhörligt sant är inget
som avskedsblickens stumma tal.
Där famnar evigheten tinget:
väldiga rymd och lilla kval!
De ögon vi sett le och lisma
se ej vad mörkret innebär.
— Men dessa äro själens prisma:
De speglade det sista här.
O, det är ögon utan lystnad.
Klart säga de vad livet var.
— Så bli de sakta marmortystnad,
oändlig, öppen, ofattbar.
Många av Edfelts dikter ge något av samma
plötsliga inblick i tingens transcendens: så de
sällsamma strofer som blivit kallade ”Requiem
för drunknade”, en dikt av enastående
skönhet och mystik, ”poetisk” i romantisk, det vill
säga högromantisk mening, erinrande om vissa
schizofrena bildskapelser, alltså ytterligt
sammansatt, stagnelianskt färgblossande men
också folkviseartad, skrämmande nog i sin
förföriskt trolska mjukhet, obestämt lockande
med undiniskt glidande konturer, med
vattendjupets outgrundliga genomskinlighet; så även
”Midnattsmusik”, där fasans pausering, varom
många av Edfelts dikter handlat, tyckes ha
mistat sin karaktär av illusion och blivit
liksom indrucken med sanning; och likaledes
645
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
