Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Ekelöf, Gunnar, Färjesång, anmäld av Artur Lundkvist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
dessa dikter hör till de ogripbara och
outsäg-bara; han vägrar för resten i det längsta att
ens kalla det sanningar, därför att all sanning
bara genom sitt motsatsförhållande till lögnen
förefaller honom misstänkt. Men denna
osynliga fågel, sanningens levande ande, inringar
han med antiteser och konträra definitioner,
för att slutligen med en gäckande handrörelse
låta den slippa ut ur buren. Han raserar
ständigt vad han byggt upp, upphäver och stryker
ut vad han nyss sagt, för att väcka en
obestämd, eggande föreställning om något annat,
ett ogripbart tredje bortom all verklighetens
dualism. Han talar om dem som deltar i
kampen på liv och död, uppgår i det minsta
med hjärta, själ och öde som insats: det är
de halvvägs hunna, de ännu halvvägs fångna.
Det är de likgiltiga, antimagnetiska, de udda,
som hunnit längst och befinner sig ”på tredje
sidan av livet” bortom alla sanningar och
lögner. För att inte bli missförstådd avvisar
han i en not allt samband med ”vår dagliga
defaitism”: han åsyftar närmast ”en
försvars-attityd mot varje form av totalitär narkos,
också mot varje slag av lättköpt
säkerhets-känsla och tillförsikt”. Han diktar alltså
oförtrutet om att allt är osäkert, allt är sin
motsats, en levande paradox.
Men den som väntar försoning, han är en oförsonad.
Den som vill frälsning, han är en redan fördömd.
Förnekelse? Nej, den djupaste tro,
den som kan vinnas först när man ingenting tror,
den som kan ägas först när man vet:
Jag ljuger inte, det ljuger inte i mig
och sanningen är mig fjärran (jag är mig fjärran).
Hans färjesång gäller överfarten på den
dimmiga Styx, vid gränsen mellan liv och
död. Han har som många andra nutidsdiktare
valt att känna sig som död, att betrakta livet
ur den mer eller mindre utomståendes
perspektiv, för att komma till klarare insikt om
tillvarons blinda självupptagenhet, snärjande iver
och förvillande strävan. Oförminskat gäller
för honom det gamla budet om att avstå sitt
liv för att vinna det. Och han tolkar satsen så
(kanske i överensstämmelse med dess
ursprungliga orientaliska mening) att själva
viljan och handlingsdriften är av ondo, är det
som fjättrar och vilseför. Han hyllar den stora
passiviteten bortom all kamp och strävan (och
därmed även bortom gott och ont), den djupa,
all handling förintande insikten, den
öster
ländska upplevelsen av det saliga intet vari
allt inrymmes. Han vill bara se människan
sådan hon huttrar i Karons båt, osmyckad av
allt världsligt, naket ärlig som i döden.
Fasad-varelsen, fiktion sj aget, personligheten skalar
han bort. ”1 verklighet är du ingen.” Jaget är
bara skydd, förklädnad, ångestfullt
fastklam-rande, självbedrägeri och fåfäng önskan. ”Jag
sjunger om det enda som försonar, det enda
praktiska, för alla lika.” Och det är framför
allt döden. Han ser också varje människa som
på en gång fånge och fångvaktare: varje
människa är en värld av blinda varelser, i uppror
mot det härskande jaget, tusen själar är
fångna i varje själ, och varje härskande jag
är i sin tur fånget i någon större varelse.
Tanken för honom fram till den dantelikt sublima
slutstrofen:
Så grips vi skuggor av en sällsam oro
när något säger oss att folk har färdats,
att några av de möjliga befriats.
I grunden är naturligtvis dessa dikter om
att övervinna livet uttryck för ett försök att
komma till rätta med det och finna ett
jämviktsläge. I sitt avvisande av all kamp är de
ett uttryck för intensiv inre kamp. Vad han
slutligen ber om är att få vara bara sig själv,
i fred med sig själv, utan skyldighet och
förbindelser och ständigt påminnande krav.
När livet upphört vara mig till frestelse
när sav och syra slutat stiga inom mig,
när jag kan säga: Människa som människa! —
när jag har levt mig lugn, när jag har lärt
att foga mig och hävda mig som vattnet,
på väg att bli mig själv
— låt mig få gå,
låt mig få leva här en tid
fri mot andra, fri mot mig själv!”
Detta personliga anpassnings- och
behärsk-ningsproblem kan kanske te sig något enkelt
som bakgrund och förklaringsgrund till en
sådan borrande diktning, sådana vinande slag
av fångna vingar. Men bakom ligger givetvis
mycket mer: hela det mänskliga medvetandets
gamla oförsonliga slitning mellan jaget och
alltet, mellan världens kalla fakta och en anad
evighets möjligheter.
”Färjesång” innebär i det hela samling,
väpning och uppstigande på nytt: en
ärlighetens naket vackra diktart.
Artur Lundkvist
647
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
