Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Fernkvist, Ture M., Färdekost; Klang, Johan, Vildvuxet; Österberg, Axel, Domaredans, anmälda av Johannes Edfelt - Hammenhög, Waldemar, Svar med amatörfoto, anmäld av Gunnar Brandell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
Samma Guds ögon var det som såg
Kains besudlade klubba
och lyste de tre vise männens tåg
till folkförsonarns krubba.
Nå, det kan låta höra sig. Men andra gånger
kan han hala positiv på detta sätt:
Det ska sjunga en vårvind i fanornas veck av hatsvart
och hetsande rött.
Vi vandrar mot livets och morgonens land, och det
gamla är drunknat och dött.
Sådant klichéspråk skrev man redan i
seklets morgon. Det räknades för revolutionärt
— på grund av innehållet. Hos en hel del gott
folk fyllde det också anspråken på poesi. Att
se det vevas i en diktbok år 1941 är ännu
ett bevis på klichéns makt över ordet och
tanken. Johannes Edfelt
Författare och
privatdetektiv
WALDEMAR HAMMENHÖG: Svar med
amatör foto. Wahlström & Widstrand
1941. 12:—.
Början och slutet på Waldemar
Hammen-högs nya roman känner alla till sedan
gammalt. Utgångspunkten är nämligen en annons
under rubriken Personligt i en
Stockholmstidning om bekantskap eventuellt äktenskap, svar
med amatörfoto, och i slutet får man se
journalisterna skriva sina muntra referat från den
rättegång dar sol- och vårmannen Gunnar
Tapper dömes till två år och fyra månaders
fängelse. Ingenting kan vara mera
samvetsgrant anslutet till verkligheten. Läsaren hämtas
från tidningsläsningen till ett par timmars
spekulationer över en äktenskapsannons och
placeras sedan helt varligt tillbaka i sin
dagliga tidning ehuru på en annan sida än den
han lämnade. Det är ganska karakteristiskt för
Hammenhögs inställning till sitt stoff.
Annonser och rättegångsreportage rör sig visserligen
alltid om individuella fall, men allt det
ojämförliga och i egentlig mening individuella
är bortdestillerat, och kvar står endast det som
ständigt är sig likt, de enskilda förloppens
minsta gemensamma nämnare. Men
Hammen-hög har heller aldrig nämnvärt intresserat sig
för det individuella, kanske menar han att det
inte finns; alla hans gestalter är avsedda att
vara representativa för en miljö, en klass eller
ett skede. Hans romaner har också blivit
dokument som i allt väsentligt förefaller
tillförlitliga, och själv har Hammenhög, om han också
saknar mera lysande diktaregenskaper,
åtminstone en kvalitet som han har rätt att kräva
aktning för, nämligen vederhäftigheten. Man
kan om man så vill kalla denna
vederhäftighet för brist på fantasi, men därmed har man
bara skiftat synpunkten utan att säga något
nytt om egenskapen själv. Man kan också
säga — och det har sagts — att Hammenhögs
romaner inte är några riktiga konstverk, men
till sist är det ju ändå bara litterär ortodoxi
att varje författare skall ha fantasi och varje
roman vara ett konstverk. Tar man ”Svar med
amatörfoto” för vad den är, ett typiskt öde och
ett stycke stockholmskt vardagsliv, förefaller
den nästan alltid instruktiv och bitvis gripande.
Med sin samvetsgranna dokumentariska
metod blir Hammenhög givetvis mindre
diktare än referent, och därom är ingenting att
säga. Men han kan bli alltför omsorgsfull, och
då verkar han en smula privatdetektiv. Han
följer sin Maria Jansson och sin Gunnar
Tapper från det ögonblick då de träffas vid
tidningskiosken utanför Humlegården till dess
hon vacklar ut ur rättssalen efter förhöret. Han
följer dem hack i häl, och det är ganska
besvärligt ibland, ty understundom traskas det
alldeles i onödan fram och tillbaka på gatorna
i boken; men ännu värre måste det vara att
skugga sol- och vårmannen Tapper på hans
ledsamma turnéer i landsorten från hotell till
hotell och från grogg till grogg. Men
Hammenhög släpper inte gärna sina klienter ur
sikte; han är en mycket samvetsgrann
privatdetektiv. Berättartekniken blir på det sättet
litet valhänt, och framställningen kan få
ett ledsamt tycke av protokoll. På ett ställe
ger författaren sålunda, nästan sjuk av oro att
hans intrig inte skall passa ihop riktigt, en
lång rekapitulation för att förklara hur Elof
Fomander kunde få tag i Marias
telefonnummer: hur Elldin suttit i en restaurang
samman med Tapper och av en händelse fått höra
numret av en rockvaktmästare, som fått höra
det av en händelse och sedan av en händelse
berättat det för Fomander etc. etc. Det var,
förklarar författaren högtidligt, ”ett av dessa
649
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
