Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Nordström-Bonnier, Tora, Uppländsk kvinnospegel, anmäld av Georg Svensson - Nisser, Peter William, Blod och snö, anmäld av Carl-Erik af Geijerstam
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
tidlöst liv och frisk berättartalang för att göra
dem minnesvärda.
”Fru Marianne” och ”Dockhemmet” ge ekon
i åttiotalsberättelsen om j ordbrukarhustrun
som ville bli fri att ägna sig åt sin konst och
som inte förstod att mannen var lika bunden
vid jorden som hon vid sitt måleri. Det är fullt
stilenligt att den är skriven i brevform, ty
under ingen annan period i mänsklighetens
historia har det väl flutit så mycket bläck i
förtroendets namn.
I de två sista historierna är författarinnan
inte längre hämmad av pastischerande avsikter
utan kan plocka motiven direkt ur levande
livet. Berättelsen om avmönstrade sjömannen,
numera stataren Jansson, som får underbar
tillökning i familjen är visserligen förlagd till
seklets början men är fullt gångbar den dag
i dag. Det är en folklivsskildring som med
sina brytningar mellan livet på herrgården och
i statarstugorna är både rolig och riktig. Man
visste inte att Tora Nordström-Bonnier kunde
ta så rejäla tag. Den sista novellen är inte lika
betydande men den är elegant och maliciös.
Man känner där igen tonen från ”Juninatten”,
en mycket charmerande ton och ett virtuost
berättarhandlag. Georg Svensson
Blod och snö
PETER WILLIAM NISSER: Blod och snö.
Bonniers 1941. 8: 50.
Denna bok från Finlands vinterkrig av den
debuterande rikssvenske författaren Peter
Nisser skulle knappast ha kunnat komma ut
för ett år sedan. Dess olikhet med Gunnar
Johanssons ”Vi ville inte dö” och Erkki
Palo-lampis ”Kollaafronten håller” — de två böcker
som ligger närmast till att jämföra med —
gör sig nästan genast märkbar.
Verklighets-upplevelsen har hos Nisser passerat från
dagbokens och den virtuost och hetsigt nedskrivna
frontkorrespondensens stadium till det slutna
och genomarbetade konstverket. Längre kan
man inte sträcka jämförelsen då de båda
finska böckerna ger uttryck åt djupt säregna
förhållanden, förknippade med detta krig, som
en rikssvensk aldrig skulle vara i stånd att
tolka.
Man häpnar då man av förlagsnotisen får
den upplysningen att författaren är född 1919.
Detta därför att det mest påfallande i hans bok
är den omsorgsfullt genomförda
kompositionen och det långsamma, obevekliga
ingåendet och försjunkandet i ögats blickfält till dess
allt där finns till i syn, lukt och känsel. Ett
sådant intryck erfar man vid läsningen av det
första kapitlet, som handlar om en nattlig
skidmarsch på återtåg från uppehållande
strider vid gränsen.
”De två långa linjerna av män hasade fram
på vägens sidor, och i issörjan mittpå
körbanan gnisslade fordonen, dragna av toviga,
trötta hästar. Vinden drev mot våra ryggar,
trängde igenom de vita snökläderna och
vapenrockarna och kom den svettiga skjortan att
sakta frysa till ett pansar, som skavde vasst
mot kroppen. Karlarna åkte med kutiga,
spända ryggar, deras ansikten var grå och
stela av köld och trötthet, men deras armar
svängde mekaniskt stavarna––––––En frän
lukt av hästsvett och ångande gödsel svepte
mot mig. En rapportryttare galopperade tungt
bakåt, och hans långhåriga häst släppte sin
spillning i varma rykande bollar, som fröso
och stelnade i issörjan på vägen.”
Gång efter annan får man under
skildringens lopp sådana bilder från tält, korsur
och skyttegravar, gjorda med trohet mot
synbildens egenart och med en ganska sällsynt
förmåga att avgränsa och låta det avgörande
ansiktsuttrycket bli belyst av fältkaminens
röda sken, av en stelfrusen månstråle eller av
ett ångestfyllt fladdrande norrsken. Man får
härigenom en känsla av att möta inte bara en
ung artistisk begåvning utan ett moget och
klart arbetande konstnärssinne, för vilket allt
som kommit inom tavlans ram är angeläget att
dröja vid. Vad kriget ger åt synsinnet är ofta
brutalt och vedervärdigt. Mycket härav finns
återgivet i denna bok jag vågar påstå med
sann och hög lidelse, men de små och
obetydliga synerna smyga sig omärkligt med utan
att man anar den omsorg som ägnats deras
utformande. För den som har sitt sinne
inhöljt i trötthetens bomull synes kamratens
ögon ”inom den vita, rimmiga kransen som två
fuktiga, bruna fläckar”. De som är ute på en
nattlig patrullfärd och stå i begrepp att döda
sin sårade kamrat för att han inte levande skall
654
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
