Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Nisser, Peter William, Blod och snö, anmäld av Carl-Erik af Geijerstam - Väring, Astrid, Längtan heter vår arvedel; Valdess, Richards, Männen vid havet, anmälda av John Karlzén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
falla i fiendens händer besparas det svåra då
de se, att ”hans ögon och mun är fulla av
snö som inte smält”.
Människoskildringen uppvisar kanske inte
samma konstnärliga mognad. Huvudpersonen,
Viktor Arthus, är rikssvensk reservofficer, som
strax före krigets utbrott låtit enrollera sig
som frivillig i finska armén. Han drevs härtill
inte så mycket av idealism som av leda vid sitt
un ivers itetsliv och atmosfären hemma. Genom
hans ögon iå vi utförliga bilder av
kompaniets övriga officerare: Salnecke, som
förvrider sitt ansikte i hemska grimaser då han
förhör fångar ”för att söka dölja de skära
kindernas och de muntra ögonens
barnslig-het”, Leif Braatöy från Norge, kontorist och
konsthistoriker, som aldrig kan betvinga sin
vekhet och ångest, och slutligen Walter
Turu-einkoff med indianansiktet, som är det mest
genomförda porträttet. Han har välputsade
naglar och rakar sig om möjligt varje dag,
han är hård och brutal men rättvis och
omtänksam och stundom är han borta i sina
drömmar. I innerfickan har han en diktvolym,
ur vilken han läser T. S. Eliot högt. Han visar
aldrig ett spår av trötthet och skjuter sig själv
på krigets sista dag, då han fått båda ögonen
bortslitna av en granatskärva.
Boken är skildrad i jagform och i
huvudpersonen får man uppleva krigets verkningar
och stötar i människosinnet. Man möter
ångesten inför dödandet i handgemäng, en
ångest som blir till kvälj ning och frossa.
Skräcken:
”Den kommer över mig som ett flödande,
iskallt vatten. Den dränker mig och kväver
mig. Ett ögonblick är jag alldeles stel, och
jag tycker att min flåsande andhämtning borde
höras miltals. Så släpper den våldsamma,
omotiverade skräcken plötsligt sitt tag och
försvinner. Jag är lugn och kan tänka klart.”
Då löjtnant Arthus anförtror sin
kompanichef att rädslan ofta angriper honom, svarar
denne att mod inte är någonting annat än att
kunna behärska sin rädsla. Från det dova,
ner-kämpade raseriet under trumelden, från
anfallets vettlösa förblindning kan man ett
ögonblick lyftas in i en gemensam människovärld.
Under ett anfall stöter Arthus på en döende
rysk officer i ett taget kulsprutenäste och mitt
under stridslarmet föra de ett långsamt samtal
på franska om Paris. Under en nattlig raid
in i fiendens linjer smyger han sig med en
patrull fram mot posteringens bivuakeld.
Plötsligt, innan skjutandet börjar, får han en
förnimmelse, hur de alla, vänner och fiender,
sitter tillsammans liksom dessa hukande
figurer vid den tynande elden och hur
urtids-mörkret, människornas fiende, lurar på dem.
På några ställen i boken får man en
antydan om den klyfta, som trots allt skiljer
rikssvensken från hans finska vapenbröder. I de
djupast gripande situationerna blir den
omedelbara reaktionen, driven av uråldriga
instinkter, av olika slag. Man är tacksam för att
författaren kunnat ge uttryck åt just detta, att
med något av vördnad stanna inför det
avskilda vattenstråket. Det är kanske den
riktigaste vägen att närma sig den gemenskap,
som når utöver ögonblicket och bortom det
förvirrande i dagens situation.
Carl-Erik af Geijerstam
Okomplicerat
ASTRID VÄRING: Längtan heter vår arvedel.
Hökerbergs 1941. 8: 75.
RICHARDS VALDESS: Männen vid havet.
Gebers 1941. 8: 50.
En tusenarmad hord av inkompetenta
kritik-astrar närmar sig författarens lilla barn. Först
kommer herr A., som tror sig vara marxist;
han finner genast att barnet saknar sociala
instinkter och ekonomisk näsa. Han höjer
rottingen och randar den lilles bak. Herr B.,
som har hört talas om James Joyce, petar
försiktigt på gossen men går genast därifrån, ty
den lille är vanlig och ytlig. Herr C., som är
en allvarlig doktor, gillar inte gossens spelande
ögon och han vänder sig till fadern (eller
modern) med stränga förmaningar och dystra
vickningar på det smala, vita pekfingret. Herr
D. åter, som älskar det märgfulla och
krus-kiga, anser att barnet är anemiskt och klent.
För att trösta den lille kastar han emellertid
till honom en pralin. Och så har vi
allmänheten ... Nåväl, barnets fader (eller moder)
blir ledsen inför så mycken hårdhet; han
(hon) lovar sig själv att inte sätta fler bam
till världen, men hur det är så kommer det
dock ett nästa år, till jul.
655
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
