Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Väring, Astrid, Längtan heter vår arvedel; Valdess, Richards, Männen vid havet, anmälda av John Karlzén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
Man har länge fruktat det värsta: patienten
är mycket sjuk, han ligger nog för döden. Är
det ålderdomssvaghet, eller vad är det? Bäst
vore kanske att han finge dö så snart som
möjligt. 0, dessa välskrivna, banala, älskliga
böcker! Man blir förtvivlad inför dem. Är det
inte sista versen? En diktare ska inte trippa
fram till rampen och ödmjukt fråga
allmänheten vad den vill ha. En diktare skall ta
allmänheten i håret och tvinga den att se, att
känna, att tänka som han vill. Det är en
urgammal sanning, och man rodnar lite smått då
man upprepar den. Men kan den sägas för
ofta?
”Längtan heter vår arvedel” är berättad i
ett stort kök på landet, strax efter
solnedgången, med gitarren inom räckhåll. I årets
bokflod är den säkert inte en av de sämsta
böckerna. Den är förtvivlat bra. Man kan ha
setat och lyssnat till en melodi som förefaller
en vara ganska vacker men då den är
slut-spelad känner man sig inte fullt tillfredsställd.
Melodien var kanske sentimental, och så har
man fått en förklaring till den där olustkänslan
som inställde sig efteråt. Man erkänner villigt
att mycket är så bra i Astrid Värings bok,
man orkar inte räkna upp allt det där om
personteckning, miljö, stil och vad det heter,
det är bra eller nästan bra. Och ändå! Man
trivs inte. Är det för mycket svart och vitt?
Kvinnorna är bättre än männen. Är det sant?
Stilen kan få in det där plingplånget med
efter-ställda possessiva pronomina som kommer en
att tänka på den anekdotberättande, odrägliga
men allmänt uppskattade Delsbostintan.
Följetong, viskar man vanvördigt. Jag tar några
rubriker för att visa att det kan låta ganska
illa: Jerker blev borta, när barnet kom — Hon
såg en underlig syn — I hemlighet stämde de
möte — ”Okänd” stod det skrivet — Hämnd
var hennes tanke — Du är gift, Gudmund —
Först då blev det dödstyst.
Sara-Greta och Gudmund älskar varandra,
men Gudmund blir gift med den rödhåriga
Erika. Sara-Greta gifter sig med den snälle
och lungsiktige Sivert (får vi be om lite
gitarr!). Det barn som hon får med denne
står i vägen för Gudmunds och hennes lycka.
Det är Gudmund som ger barnet gift (H2S04).
Men Sara-Greta tar skulden på sig (lite gitarr,
om vi får be). Hon avrättades i nådens år
1830, den 4 februari kl. 9 f. m. Gudmund
hänger sig i en stor gran. En verklig händelse
döljer sig kanske bakom denna visa.
Sara-Gretas mor är en kvinnlig
motsvarighet till bonden Paavo. Hennes kärlekshistoria
berättas i första avsnittet av boken som väl är
det bästa. I bokens sista avdelning, betitlad
”Spetsgården”, är det lätt att påvisa en viss
sadism. Författarinnan har väl rätt: har jag
sagt människa, har jag också sagt sadist, ett
ord som har fått många förskönande
synonymer i vår nyordnade tid.
Författarinnan tycks vara hemma i
folklo-ristik.
Lettisk fisksoppa. För att ge den svenske
konsumenten en uppfattning om denna soppa
bör man måhända ta ingredienser som redan
är kända för honom. Alltså: Man tager några
hellitrar sjöbjömsromantik å la Albert
Engström och tillsätter, väl utspädd, några
nubb-glas salthavsskildring å la Joseph Conrad;
medan soppan kokar strör man några nypor
Rabelais över den. Inmundigas sommartid i
hängmatta, vintertid i fåtölj.
Av de många typerna som nämns vid
namn i boken kvarhåller man i minnet den
duktige skepparen-redaren Drost och den unge
sjömannen Jan, den förre på grund av hans
rivande företagsamhet, vilket ju alltid är
roligt att läsa om, den senare därför att han
avviker något från de enkelriktade, törstiga
och strävsamma själar (läs: kroppar) som
omger honom. De practical jokes som är
inströdda i boken är så pass kraftiga att man
inte kan låta bli att le. Att kalla dem
smaklösa vore oriktigt. Det vore som att förebrå
en flodhäst att han inte går på w. c. då han
behöver göra sitt tarv.
”Poesi i sak” talade Runeberg om. Det
finns något sådant i boken. Läs till exempel om
klosterskutan Sankt Nikolaj som kommer till
Podpacht. Och medan man bläddrar igenom
dessa glimtar ur okomplicerade människors liv
stiger det upp en liten önskan att få läsa något
annat än reportage av Richards Valdess, som
kanske är en diktare. Boken är skriven i
presens, och åtminstone på anmälaren verkar
detta tempus, använt genom en hel bok, som
ett filande på barlagda nervtrådar.
John Karlzén
656
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
