Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Alexandrova Sjögren, Vera, Katedralen i berget, anmäld av Johannes Edfelt - Wall, Anna, Därhemma; Isenberg, Ingrid, När var tar sitt, anmälda av Carl Olof Bergström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
Arabesker
VERA ALEXANDROVA SJÖGREN:
Katedralen i berget. Bonniers 1941. 4: 25.
Vid läsningen av Vera Alexandrova
Sjögrens prosadikter kan man mer än en gång
erinras om hennes ryska påbrå. Inom rysk
litteratur påminner hon närmast om Vera
Inber: hon välver samma fantastiska kupoler
över verklighetens mark, har något av samma
associativa nyckfullhet, samma fallenhet för
arabesken och det bisarra hugskottet. Sådant
kan, drivet med smak, vara mycket intagande.
Men bli fantasiens luftiga volter och
krumsprång alltför vågade kan intrycket lätt bli
hisnesamt och svindlande: det gäller för en
fantasiens luftkonstnär att aldrig avklippa de
mer eller mindre synliga förankringslinorna
till verklighetens mark.
I sina mindre inspirerade stunder kan det
hända denna författarinna att hon alldeles
förlorar kontakten med den verklighet som
till sist likväl bevarar vår illusion av något
som sant. Då kan hennes fantastiska utflykter
få ett mekaniserat inslag: man märker det
konstruerade sammanhanget och längtar efter
något organiskt framvuxet.
Men hon är tillräckligt av en poet och har
nog av graciös stilkänsla för att då och då
framkalla en sant poetisk effekt.
”Splitter” kallar författarinnan en
avdelning små prosadikter i denna underliga och
fängslande bok. Ja, den är i sin helhet
ingenting annat än ett slags splitter från fantasiens
krevader. Den verklighet som bildar
resonansbottnen för dessa drömlika etyder är en
verklighet full av smuts och tårar. Vera
Alexandrova Sjögren reagerar på den med den
romantiska ironiens och det fantastiska
bisarreriets vapen. Inte sällan lyckas hon
koncentrera sina syner till i sin art vackra och
gripande poem: ”Hästen” — historien om ett
blint och sorgset djur — är som ett elegiskt
tonpoem av Tjajkovskij. ”Lasarus” och
”Mästaren” ha en kärv knapphet av suggestiv
styrka. Men det mest fulländade i denna bok
är slutvinjetten ”Persikoträd”: det är ett poem
fullt av doft och timbre — och ändå hela
tiden undvikande det sötaktiga, det alltför
ljuva.
Vera Alexandrova Sjögrens fantasiutflykter
kunna ibland leda tanken till trapetser,
akrobatik och svindlande balansgång. Men där
hon är mest samlad och behärskad gå läsarens
tankar i helt annan riktning: där
åstadkommer hon något som har bra mycket med
verklig konst att göra. Johannes Edfelt
Sött — och syrligt
ANNA WALL: Därhemma. Hökerbergs 1941.
6: 75.
INGRID ISENBERG: När var tar sitt.
Hökerbergs 1941. 6: 75.
Anna Walls ”Därhemma” börjar alldeles
förtjusande med att skildra ett lyckligt barn
och människorna omkring det och en vacker
stadsbild i flödande ljus över Strömmen. Det
är ganska mycket i Martin Bircks stil med
Stockholmsscener och nittiotal, med
barnabe-kymmer och släktömhet, men det är ändå helt
nytt, eftersom det gäller ett annat barn och
andra släktingar. Ja, denna högborgerliga
miljö, med stänk av aristokrati och inte utan
anknytning till det kungliga, innehåller mycket
att berätta om. Det är bara det, att stoffet inte
passar riktigt till en roman. Författarinnan
kommer aldrig loss ur minnenas
sockerkaks-smet. I bokens största avsnitt vispas den upp
till ett berg av bubblor och slingor,
handlingen försvinner, och det hela blir en
släktkrönika med lösligt sammanhang och hastigt
skymtande gestalter. Hjältinnan är bara en
spegel av släkten, hennes eget liv en
försvinnande liten episod, och det är hennes
bort-slocknande vi få vara med om. Endast en del
av verkligheten kommer fram i denna skära
idyll, där inga andra bekymmer finnas än de
käras bortgång, förvandlad till minnesskatt,
och pengarnas försvinnande, buret med
fryntlig förnöjsamhet. Men den är känsligt
återgiven, tonen blir aldrig falsk, och berättelsen
är full av liv. ”Därhemma” är en förfinad bok
med doft av gulnade brev, och den är som
skapt att läsas vid brasan av en fördrömd
faster för snälla barn, som ännu äro skyddade
av hemmets lugna borgerlighet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
