Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Wall, Anna, Därhemma; Isenberg, Ingrid, När var tar sitt, anmälda av Carl Olof Bergström - Bergman, Bo, Bernhard Elis Malmström, anmälda av Sven Stolpe
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
gredienserna ha skrapats ihop från skilda håll.
Handlingsplatsen är mellankrigsårens bild och
minnesmärke, det stora affärshuset, och jakten
efter rikedom och vällust är ämnet. Agenten
förskingrar och gör sin älskade olycklig,
direktören ruineras och övergives av sin fru
— men kamrern hittar trösterikt nog den
försonande vägen ut i naturen. Ingrid Isenberg
har pigga ögon och vasst ritstift, så hon har
en del nytt att säga om de gamla tingen: det
smakar syrlig glass att följ a hennes kvicka stil.
Men krokanen smälter också samman av sig
själv: intrigen är intresselös och människorna
mest dansande skuggor. Boken borde ha getts
ut under sommarmånaderna: den passar att
läsas i hängmattan en solig dag, då luften och
tankarna stå stilla. I den friska höstblåsten
säger den ganska litet.
Carl Olof Bergström
Bernhard Elis Malmström
BO BERGMAN: Bernhard Elis Malmström.
Bonniers 1941. 6:50.
Ett vetenskapligt Malmströmstudium har
länge förhindrats av en bestämmelse, som en
privatperson ålagt Malmströms efterlämnade
papper: att de inte får skådas av andra än
medlemmar av Svenska akademiens ledamöter.
De forskare, som i ovist nit gett sig in på
ämnet, har därför antingen fått besluta sig
för att på ett eller annat sätt ta sig in i
akademien eller också måst lägga ned uppgiften.
Inte ens Karlfeldts välvilliga hjälp förmådde
någonting mot dessa absurda bestämmelser,
dikterade av enfald och obildning.
Man är därför tacksam för att en av
akademiens medlemmar, Bo Bergman, tagit sig före
att på grundval av just detta material ge en
inte vetenskaplig men personlig bild av
skalden. Alltid när betydande skalder skriver om
varandra, följer man framställningen med
särskild behållning. Man minns några lysande
tolkningar i Hallströms Snoilskybok, som
ingen professor kunde ha gj ort akademiens nu
avgångne sekreterare efter. Bo Bergmans bok
har liknande förtjänster. Hans egen,
stockholmskt vardagliga prosastil verkar kanske
litet oegentlig i sammanhanget, men han tar
mjukt och direkt på ämnet, och han finner då
och då tillfälle till små utvikningar, där han
— med en auktoritet, grundad på eget, segt
förvärvat poetiskt mästerskap — talar
myndiga och viktiga ord om diktkonstens
förhållande till diktarens personliga liv.
Det nya materialet kommer också till sin
rätt i ymniga citat. Intressant är Malmströms
första intryck av Geijer:
”Nu har jag sett honom, denne
oförliknelige Geijer, motionera sin kraftiga volym med
långsamma steg upp- och utför gatorna. Hans
mörka, bleka hy gör ett särdeles intryck. De
skarpa ögonen under sin buskiga beskuggning
tala också sitt eget språk. Amalia von Imhoff
lärer om honom hafva yttrat att han är ett
sannt uttryck af den vilda och kraftiga
Nordiska naturen, att han, sitt folks störste
Häfda-tecknare, i sitt eget väsende representerar
detta folk med sanning och originalitet.
Häftiga passioner och ändock försonlighet,
öfver-drifven flit och ändock stundom lättja, än
styrka och än svaghet lärer utgöra den
besynnerliga väfnaden af hans caracter.”
Bo Bergman bryr sig annars inte om
att fördjupa analysen. (Geijers avfall
förläggs genom ett tryckfel till 1830, och det
finns fler liknande små inadvertenser.) Han
överlåter åt andra att samarbeta det nya
materialet med den tidigare vetenskapliga
diskussionen, vars viktigaste inlägg är Bööks
lysande studie i Edda.
Det stora problemet i Malmströms liv och
dikt är hans underliga skuldkänsla, som till
sist förlamar honom. Vad beror den på? Böök
har pekat på problemet, och jag har (i
publikationen ”Till prins Eugen”) försökt lösa det.
Bo Bergman, som ensam haft tillgång till det
avgörande materialet, går bara förbi det.
Det andra intressanta problemet i
Malmströms liv är hans opposition mot fosforismen.
Man har länge undrat, varför han med sådan
hätskhet riktar en kritik mot fosforismen, som
inte alls tycks stämma. Bland annat klagar han
över dess katolicerande tendenser. Denna
egen
658
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
