Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Hagberg, Knut, Tutanchamons dödsmask
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
domen som skrivits i modern tid”, författad
av amerikanen Paul Elmer More. Och
naturligtvis mycket, mycket annat.
Under sådana förhållanden kan Hagberg
också fastställa vissa drag, som
oundgängligen hör till den bildade typen, liksom
Brummell gav ett föredöme åt gentlemannen.
För en bildad person bör sålunda ”den
amerikanska nyhumanismen” inte vara okänd. Han
bör veta, att Mores ”The Greek Tradition” är
”en sällsynt manifestation av lärdom och
genialitet i förening”. Han bör ha fått tillfälle
att sträckläsa ”Shakespeares skådespel i
kronologisk ordning (efter Hagbergs kronologi!)
på originalspråket”. Har han icke gjort detta,
måste han få ”ganska vaga begrepp om vad
litteratur egentligen är och bör vara”.
Bildningen, fattad på detta sätt, blir för Hagberg
ett centralt begrepp. Skaran av de bildade,
konstaterar han dystert, ”är icke så stor”
— under sådana förhållanden är den säkert
inte det. Men det är inte utan att Hagbergs
fordringar förefaller onödigt stränga. Lope de
Vegas samlade verk på originalspråket,
”Svenskt diplomatarium” i sträck utan
måltidsraster, Petrarcas ”Africa” baklänges — det
skulle kanske också kunna tänkas. Men det är
bara ett förslag.
Knut Hagberg är alltså bildad, en av de få
bildade. Men han har inte bara kunskaper,
utan också åsikter; han vet vad han tycker om
och vad han inte tycker om. Efter att ha läst
”Tutanchamons dödsmask” vet också den
obildade allmänheten det. Hagberg tycker om
Echnaton, kardinal Newman, tjuren Ptah, lord
Salisbury och Runeberg. Han tycker inte om
marxister, litteraturprofessorer, diktatorer och
Tegnér. Nu är det så att man kan tycka ganska
mycket, man kan till och med ha tycken rakt
motsatta mot Knut Hagbergs. Man kan tycka
att tjuren Ptah inte är något ideal och inte
har den allra minsta beviskraft mot Marx, att
Tutanchamons dödsmask med dess trubbiga
näsa och tjocka läppar (inte fylliga, som
Hagberg menar) inte ger någon urtyp för manlig
skönhet, att de viktorianska lorderna och
earlarna var ytterst obetydliga män, att
Runeberg som skald och människa står vid sidan
av men inte över Tegnér, att abbé Bremonds
”Histoire litteraire du sentiment religieux en
France” är ett lika betydande verk som Mores
”The Greek Tradition”; ja, man skulle till och
med kunna våga ett försvar för
litteraturprofessorerna. Men det tjänar mycket litet till att
öppna en sådan diskussion. Knut Hagberg är
ingen vän av det försiktiga resonerandet, det
kringsynta avvägandet och omdömena med
reservation; hans form är det kategoriska
påståendet. När man någon gång är av samma
mening som författaren avundas man honom
hans frejdiga sätt att slå huvudet av
invändningarna innan de ens på allvar dukit upp; i
motsatt fall gör man bäst i att blunda och
svälja och se glad ut ändå. Det är
revolver-essayistik, men vapnet är inte skarpladdat, och
bakom den blaserade masken döljer sig till
sist en humanist, vilkens förkärlek för bokliga
studier och ett stillsamt levnadssätt inte
behöver vara mindre uppriktig därför att han
prålar med den.
Någon gång händer det emellertid att Knut
Hagberg motiverar sina påståenden så pass
utförligt att han förmodligen inte bara avser
att överrumpla läsaren utan också att
övertyga honom; då tvingar han själv fram
diskussionen.
I de bidrag till Runebergskulten, som
ingår i boken, hyllar han någonting som kallas
Runebergs demokrati. Runeberg var
visserligen en barsk herre, säges det, som ”fann den
traditionella sociala rangordningen ytterst
tilllämplig i vardagslivet”; men detta, avslöjar
Hagberg, berodde på att han i sitt hjärta var
”så fri från fåfänga och samhällskonventioner”.
Alltså: den som anser sig böra markera den
sociala rangordningen i sitt förhållande till
medmänniskorna, bevisar därmed sin frihet
från fåfänga; om man däremot behandlar
människorna utan hänsyn till stånd och rang,
lägger man förmodligen sin fåfänga natur i öppen
dag. Detta är enligt Hagberg ett demokratiskt
resonemang, och han sätter tydligen värde
på det, ty han har med smärre förändringar
avtryckt det från en tidigare bok, som heter
”Bygd och hävd” och kom ut 1934. Av någon
anledning går Hagbergs associationer vid
bägge tillfällena från Runebergs Fjalar till
de europeiska diktatorerna. Belysningen har
emellertid skiftat. I den äldre uppsatsen står
tydligen diktatorerna på den rätta
demokratismens sida; i den nu föreliggande har de
råkat i sällskap med litteraturprofessorerna,
660
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
