Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Hagberg, Knut, Tutanchamons dödsmask - Swensson, Hugo, Franska profiler, anmäld av Sven Stolpe
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
som från början drabbats av ogillande.
Förutsättningen för resonemanget är emellertid i
bägge fallen en sammanblandning av
begreppen patriarkalism och demokrati, som
knappast är försvarlig. Om Knut Hagberg har
sina ideal i det förflutna, bland de
patriar-kaliska livsformer som vi nu definitivt lämnat
bakom oss, så är därom ingenting att säga;
men att tala om demokrati i detta
sammanhang kan inte komma annat än förvirring
åstad.
När Knut Hagberg sålunda vädrat sina
åsikter och sin bildning, händer det också att
han tar läsaren med sig ut i naturen. Då
berättar han om islossningen i Askrikefj ärden
och svansången i Tåkem, om småfåglarna vid
fönstret under den stränga vintern, om
fjällvidder och fågelsjöar — alltsammans enkelt,
hjärtligt och obildat. Och det förefaller som
om Knut Hagberg vilade ut i denna
omgivning, från sina egna häftiga antipatier och
sympatier nämligen, ja, från sitt eget
godtycke, ty här dömer han inte, tar inte parti
för talgoxarna mot domherrarna utan ser,
förstår och beskriver. Det är också en uppgift
för en kritiker och essayist, förmodligen
viktigare än den att ta ställning.
Gunnar Brandell
Franska profiler
HUGO SWENSSON: Franska profiler. Natur
och Kultur 1941. 4: 75.
Vackert säger Hugo Swensson i sitt företal:
”Konst skapas inte med kanoner. Hur
kluvet och förödmjukat Frankrike än synes
vara i dessa dagar, så lyser dess litteratur
alltjämt som förr med stadig glans. Och ingen
katastrof som träffar landet, kan hindra dess
beundrare att ägna denna litteratur sin
hyllning.”
Ett nytt vittnesbörd om kärlek till fransk
litteratur är alltid välkommet, och detta
alldeles särskilt när det framlägges av en man
med obestridd auktoritet och god smak som
adjunkten Hugo Swensson i Skara. Tyvärr är
emellertid hans bok behäftad med vissa
brister. Redan på framställningens tredje
rad rycker man till för en besynnerlig detalj:
det talas om att över de aktuella
national
litteraturernas förvirrade kör höjer sig ”två
starka och egaliserade röster, den franska och
den amerikanska”, vilket förefaller lika
formellt besynnerligt som innehållsligt diskutabelt.
Swensson behandlar fyra franska författare
och gör början med André Gide. Detta är i
sin ordning. Man bör emellertid minnas, att
André Gide är samtidens vid sidan av
Lawrence mest omdiskuterade författare, och man
gör klokast i att närma sig honom med
försiktighet. Swensson har här — liksom i de
följande kapitlen — tydligen nöjt sig med att
läsa ett urval av respektive författares verk.
Han förefaller obekant med både den väldiga
litteraturen om Gide och med hans stora
dagboksverk. Man märker den bristande
förtrogenheten på flera ställen, t. ex. då han om
författaren till ”Les Caves du Vatican” säger,
att för den författargrupp han tillhör är
”lekens, den fria fabuleringens tid förbi”. Det
är så galet det gärna kan vara. Om ytlig
bekantskap vittnar också karakteristiken — efter
Sichels dåliga porträtt —: Gide, som är en
liten, sjuklig, spenslig man med ett magert,
gulaktigt ansikte, påminnande om en japansk
mask, kallas här ”en kraftigt byggd man med
fårade men muskulösa drag”, och det sägs,
att han, den tvekande, upprivne, ständigt
vägande och balanserande, ”liknar en av
hugenottkrigens batailleurs acharnés med
handled av järn och vilja av stål”! Felaktigt
är också att påstå, att Gide med
”LTmmo-raliste” (1902) skulle ha blivit ”omtalad,
debatterad och berömd”. Han blev i själva
verket verkligt bekant först efter världskriget;
varje utförligare Gidebiografi kan berätta
varför.
Referaten av de tre behandlade romanerna
”LTmmoraliste”, ”La Porte Étroite” och ”Les
Fauxmonnayeurs” är annars klara och
levande. Man undrar bara över värdesättningen.
Swensson vill göra gällande, att dessa tre
böcker är mästerverk. Jag kan erkänna, att
det sista är ett verk av verkligt intresse, men
båda de två första förefaller mig vara verk av
typisk konstnärlig andra klass. Gide är
knappast en stor romanförfattare. Hans
betydelse är en helt annan. Han har varit
inspiratören, frågeställaren, oroaren i en hel
generation franska författare; utan honom
vore du Gard, Mauriac, Rivière, Schlum-
661
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
