Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Swensson, Hugo, Franska profiler, anmäld av Sven Stolpe - Odstedt, Anne-Marie, Dan Andersson, anmäld av Johannes Edfelt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
berger och många andra otänkbara. Leva
kommer han enligt min tro att göra endast i
och med sin väldiga dagbok, som speglar en
personlighetsutveckling av största intresse, en
stilkamp och en klarhetskamp så intensiv, att
den i hela den samtida litteraturen söker sitt
motstycke. Genom dessa tusentals sidor utsökt
avfattade notiser och självstudier ställer sig
Gide vid sidan av den klassiska franska
litteraturens stora moralister och filosofer.
Hugo Swensson behandlar därnäst Marcel
Proust, en i vårt land ännu ganska okänd
författare. Sonja Vougts svenska översättning av
de två Swannbanden kan inte ge någon adekvat
föreställning om hans konstnärliga storhet:
avsiktligt har de proustska perioderna i denna
skickliga översättning upplösts i kortare
satser. Proust måste man arbeta med på
allvar — det tar ett halvår att komma igenom
honom ordentligt! Har man emellertid en gång
gjort denna rätt krävande vandring, skall
man inte bara ha stiftat bekantskap med
ett sällsamt stycke verklighet — man är
impregnerad av en ny atmosfär, man kan inte
längre se på livet och sina medmänniskor med
samma ögon som förr! Det är, som om ens
egna sinnen skulle ha skärpts efter en
vandring vid Marcel Prousts sida — man grips av
en törst efter finare nyanser, omsorgsfullare
schatteringar, djupare perspektiv och finare
spiritualitet, och man kan överraska sig med
att finna även mycket berömd litteratur profan
och plebejisk vid sidan av dessa oändligt
ömma, försiktiga och lysande intelligenta
analyser. Prousts teori för minnet — de två
minnena! — är i själva verket en hel
genomförd världsåskådning, som man endast
långsamt tränger in i genom att studera hans verk.
Den franska litteraturen har aldrig avsatt ett
mognare verk. Prousts verk kommer en att
minnas satsen, att germanernas litteratur är
känslosvall, den franska litteraturen en
vetenskap om människan.
Hugo Swenssons lilla Proustskiss är en
förträfflig första inledning till studiet av hans
verk. Ännu bättre är emellertid kapitlet om
Frangois Mauriac, som är byggt på en rad
visserligen enkla men klara och fasta referat.
Man skulle dock även här önskat en
fördjupning av ämnet. Mauriac har själv
publicerat så intressanta ting om den kristne
roman
författarens problem och om sin egen religiösa
utveckling, att bokreferaten lätt kunde ha
kompletterats med några centrala synpunkter.
För egen del skulle jag dock även här vilja
sätta ett frågetecken för den rent artistiska
värdesättningen. Mauriacs romaner är
skickliga och fina, men de är aldrig verkligt stor
konst. Mauriacs verkliga betydelse är enligt
min tro inte diktarens utan moralistens, den
kristne tänkarens.
I Alain-Fournier, Jacques Rivières vän, har
Hugo Swensson slutligen funnit en enkel,
charmfull skribent, som han bättre förstår än
de föregående, och som han också ger ett
ganska förtjusande porträtt av. Alain-Fournier
är en av dessa tidigt stupade franska
ynglingar i den förra krigsgenerationen, som man
återvänder till med alltid samma respekt och
vördnad. Hans personlighet har en renhet, en
kyskhet och en hållning, som förefaller mig
uttrycka något av det ädlast franska. Med
tyst förvissning tänker man på de tusentals
unga fransmän, som efter den sista
katastrofen nu under ohyggliga förhållanden
mognar för det väldiga väntande verket —
Frankrikes återupprättelse. På mycket kan man
tvivla, och de flesta av ögonblickets idoler
börjar redan visa sig maskstungna. Men på
den franska kulturens övervintringskraft kan
ingen tvivla, som lärt sig älska män som
Alain-Fournier, Ernest Psichari, Charles
Pé-guy och Jacques d’Arnoux. Sven Stolpe
Dan Andersson i närbild
ANNE-MARIE ODSTEDT: Dan Andersson.
En levnadsteckning. Natur och Kultur
1941. 5:75.
En anekdot vet att förtälja hur en av Dan
Anderssons många vänner i förtrytelse över
den våldsamt florerande kulten av den nyligen
avlidne skalden som ett fenomen brukade
presentera en person som ”Mannen som inte
kände Dan Andersson”.
I själva verket var legendbildningen kring
den svenske skalden rik och blommande redan
innan han under så tragiska omständigheter
rycktes bort. Själv bidrog han genom sitt
ganska bisarra uppträdande till denna
ryktesspridning: han dök plötsligt upp i vimlet, hade
662
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
