Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Landquist, John, Pedagogikens historia, anmäld av Erich Wittenberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
traditionens värde för kulturlivet. I vida kretsar
tror man på budskapet om fullständiga,
revolutionerande nydaningar på livets alla områden.
Denna inställning gör sig särskilt gällande
inom sådana vetenskaper, som stå livet nära,
till exempel historievetenskapen och
pedagogiken. En blick på vår tids uppfostringssystem
visar, att man i stora stater uppställt och
praktiserat helt nya läror om uppfostrans
uppgifter; här må endast nämnas Ryssland,
Tyskland och Italien. På grund av dessa fakta
frågar man sig i dag mer än någonsin, vilken
pedagogikens uppgift är, och man emotser
med berättigad spänning professor Landquists
försök att framställa pedagogikens historia
enligt moderna krav.
På denna plats kunna vi endast belysa några
få punkter, som äro av betydelse för vår tids
kulturliv. En historia om pedagogiken måste
i första hand innehålla en klar utredning av
pedagogikens uppgift. Den måste dessutom
träffande påvisa de pedagogiska lärornas
inbördes sammanhang, klart skilja de olika
lärorna från varandra och tydligt framställa
deras relationer till en epoks politiska,
litterära, konstnärliga och religiösa strömningar.
Slutligen gäller det också att klargöra i vad
mån dessa faktorer varit av betydelse för
pedagogikens teori och praktik. Frågan är nu, vilka
uppgifter professor Landquist själv ställer för
sig, huruvida hans uppfattning är sakligt
riktig och huruvida han lyckats uppfylla de krav,
som böra ställas på en historisk framställning
av pedagogiken.
Professor Landquists bok är, som han själv
betonar, närmast avsedd för den pedagogiska
undervisningen vid universiteten och
folkskoleseminarierna. Landquist behandlar utförligt
pedagogikens viktigaste företeelser och belyser
särskilt pedagogikens historia i dess samband
med den religiösa, andliga och politiska
utvecklingen.
Boken består av två delar. I första delen
lämnar Landquist en allmän redogörelse för
pedagogikens historia från antiken till nutiden
samt över de i de olika länderna bestående
skolinrättningarna, i andra delen giver han en
i sig sluten framställning av det svenska
skolväsendet från medeltiden till nutiden,
inberäknat folkskolan, högre skolorna och
universiteten. Den här av författaren givna skildringen
är saklig, lärorik och instruktiv.
Landquist definierar ”uppfostran i egentlig
bemärkelse såsom de vuxnas avsiktliga
påverkan på det yngre släktet för att bilda det
i en viss riktning”. Frågan är, om denna åsikt
är hållbar. Man lägger märke till att härmed
ingenting utsäges om uppfostrans praktiska
innehåll. Om emellertid pedagogikens uppgift
verkligen inskränker sig till de äldres
avsiktliga påverkan på den yngre generationen, så
får pedagogiken en rent auktoritär karaktär
och förlorar varje tillfälle att så småningom
gå framåt och vidga sin horisont. Denna
Landquists uppfattning utgör dessutom ingalunda
någon kritisk måttstock för att klart pröva och
bestämma en pedagogisk läras betydelse. Är
nämligen pedagogikens mål uteslutande att
den yngre generationen helt passivt inordnar
sig i de vuxnas förefintliga kulturarv, så är
därmed varje uppfostringssystem berättigat,
som helt formellt tjänar detta syfte. Det är ett
fundamentalt fel i Landquists bok att
definitionen av den pedagogiska vetenskapens
uppgift är för trång.
Landquist har heller inte lyckats klart och
entydigt fatta skillnaden mellan de olika
pedagogiska systemen. Han ställer till exempel
Spartas och Atens uppfostringssystem i skarp
motsats mot varandra. Spartas
uppfostringssystem är, som han formulerar det,
socialpedagogiskt, emedan individens värde där
uteslutande beror på de tjänster han gör samhället.
Däremot är, som Landquist menar, Atens
uppfostringssystem individualpedagogiskt,
eftersom man där principiellt erkänner individens
värde och beaktar det i uppfostran. Hur riktigt
det än är, när Landquist här betonar den
väsentliga skillnaden mellan uppfostran i Sparta
och i Aten, så förbiser han dock, att
pedagogiken såväl i Sparta som i Aten helt är
underordnad statslivets trängande uppgifter.
Just däri ligger ju den avgörande och
grundläggande skillnaden mellan antiken och
nutiden. Gentemot denna principiella likhet i
Spartas och Atens uppfostringsmetoder är det
inte utslagsgivande att i det ena fallet
individen helt uppgår i staten under det att i det
andra fallet ett mera vidsträckt personligt
verksamhetsfält tillerkännes honom — detta
likväl endast inom statslivets ram. Här
hämnar det sig, att Landquist inte tagit hänsyn
till, hur Atens och Spartas
uppfostringssystem bestämts och formats av deras helt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
