Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Georg Svensson: Kommentarer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KOMMENTARER
som säger en att detta inte är sannolikt. En i
engelsk litteratur och litteraturkritik föga
bevandrad läsare kan emellertid lätt bli
omkull-pratad av dylika kraftuttryck, bakom vilka
inte står bara en recensentsignatur utan ett av
våra mest ansedda tidningsnamn.
En person framförde häromdagen till
redaktionen mest på skämt men något på allvar
det förslaget att recensionsavdelningen skulle
delas upp genom ett tjockt svart streck i två
avdelningar, en för vad man anser vara riktig
litteratur, en för övriga böcker. Han menade
att man då kunde kritisera böcker friskt i den
förra avdelningen och berömma i den senare
(liksom naturligtvis tvärtom) utan att därför
folk skulle få sina begrepp ohjälpligt
förvirrade. Det är en riktig tanke ehuru svår att i
någon form realisera. Vad som behövs i svensk
bokkritik är ett osynligt men klart förnimbart
svart streck som skiljer fåren från getterna.
Recensenten som historie-
fördärvare
Medan recensenterna äro på tapeten skall
jag be att få ge luft åt en from och måhända
något naiv önskan, som tydligen är ganska
allmän. Recensenterna böra inte uppträda som
historiefördärvare. I hur upphöjda
konstnärliga avsikter en romanförfattare än är ute så
är han dock en historieberättare, en
sagoför-täljare. Hans grepp om läsaren beror i någon
mån på dennes längtan att få veta ”hur det
går”. Den enkle läsaren köper i varje fall inte
en roman bara för att få tillfälle att beundra
författarens stil och psykologiska visdom. Han
vill uppleva tjusningen av att se ett
händelseförlopp undan för undan rullas upp. Han tittar
inte genast i slutet för att en gång för alla
göra sig fri från dylika okonstnärliga
synpunkter. Det är en hemlig överenskommelse
mellan honom och författaren att det är denne
som i rättan tid skall få lyfta slöjan från
hem
ligheten. Men mellan recensenten, ”den förste
läsaren”, och författaren existerar tydligen
ingen dylik överenskommelse, ty en svensk
normalrecension består till två tredjedelar av
en innehållsredogörelse. Det finns personer
som faktiskt inte våga läsa recensioner av
fruktan för att få veta för mycket om
innehållet i de böcker de ha för avsikt att läsa.
Man kan le åt en dylik barnslig inställning till
litteratur, men om den leende rannsakar sig
själv skall han kanske finna att han själv
(lyckligtvis) är bekajad av samma barnslighet.
De stora sagoförtäljarna ha inte kunnat
undvara denna nyfikenhet hos sitt auditorium,
varför skulle då en modern författare kunna
det.
Härmed är inte menat att innehållsreferat
skulle vara förbjudna i recensioner. Ibland ha
de praktiskt taget ingen betydelse alls,
nämligen då bokens spänning är oberoende av
yttre ting. Och det är skillnad på
innehållsreferat och innehållsreferat. Man kan ange den
huvudsakliga gången i en berättelse och
uppehålla sig vid enstaka moment i den utan att
utlämna sådana hemligheter, som äro
avgörande för nyfikenhetens och spänningens
vidmakthållande. Recensenten bör unna sina
läsare den fräschör vid läsningen som han
själv erfarit. Ty meningen kan ju inte vara att
man skall läsa recensionen i stället för boken.
Den sydamerikanska
litteraturen
är terra incognita för de flesta svenskar. Vad
som finns tryckt på svenska av och om den
är minimalt. Inte ens konversationslexika ge
de nödtorftiga upplysningarna i ämnet. Slår
man i vårt nyaste upp Argentinsk litteratur
finner man en hänvisning till Spansk
litteratur, men på Brasilien och Chile är litteraturen
överhuvud icke nämnd. Någon som skulle
kunna prestera tillförlitliga översikter av
latin
678
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
