Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gabriela Mistral: Sången om en son. Dikter i svensk tolkning av Hjalmar Gullberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GABRIELA MISTRAL
O
SANGEN OM EN SON
Dikter i svensk tolkning av
HJALMAR GULLBERG
Så långt bort från våra landamären som vi
överhuvud kan tänka oss att någon bor på
jorden, längst ner på västra halvklotet i en
liten by bland Anderna bodde för några
årtionden sedan en fattig skollärarinna, som
hette Lucila Godoy y Alcayaga. Godoy var
hennes fars namn, Alcayaga hennes mors, och
båda namnen är av baskiskt ursprung. Vid
den spanska erövringen av den sydamerikanska
kontinenten på femtonhundratalet hade
bas-kerna kommit ner till Chile och där blandat
sig med urbefolkningen, indianerna. Av dessa
element var alltså det blod sammansatt, som
flöt i Lucilas ådror, ett tungt och oroligt blod.
Hennes far hade rymt från familjen när hon
var liten flicka, och i skolan drabbades hon
av skammen att bli skickad hem igen såsom
varande obegåvad. På egen hand fick hon
inhämta sitt vetande och hade kommit så långt,
att hon nu själv satt som lärarinna i en skola
i byn Los Andes. Där mötte hon vid tjugo års
ålder sitt öde. En järnvägsman vid namn
Romelio Ureta arbetade i samma by och en
svärmisk förälskelse uppstod mellan de två.
Om deras förhållande vet man föga utom att
han svek henne. Han kom visserligen tillbaka,
men kort därpå tog han sitt liv.
En förtvivlan utan gräns grep den unga
flickan, och denna förtvivlan var så mäktig,
att den genomträngde hela hennes väsen och
slutligen förde henne fram genom lidandet till
en storhet som saknade sin like i hennes land.
Den förvandlade Lucila Godoy y Alcayaga till
Gabriela Mistral, Sydamerikas främsta
skaldinna. Några minnesdikter till den döde vann
priset i en litterär tävlan år 1914 och snart
spreds hennes mörkt lidelsefulla poesi från stad
till stad och land till land i den spansktalande
världen. Sin lärargärning övergav hon inte;
hon överflyttade sin kärlek på sitt folks fattiga
barn och gjorde sig så känd som pedagog, att
hon 1922 kallades till Mexico för att
organisera detta rikes folkskoleväsen. Samma år
trycktes i New York hennes första stora
diktsamling Desolacion — som betyder
Förtvivlan; en utvidgad upplaga offentliggjordes
1923 i Santiago de Chile. ”Må Gud förlåta
mig denna bittra bok”, säger författarinnan i
slutordet, ”och må de människor som känner
livet som en sötma också förlåta mig den.”
De bam hon undervisade hade varit hennes
tröst och för dem hade hon skrivit de enkla
sånger och dansvisor, som utgavs i Madrid
1924 under titeln Ternura, Ömhet. Så blev
Gabriela Mistral det ställföreträdande
moder-skapets diktarinna. Som en hyllning för henne
680
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
