Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gabriela Mistral: Sången om en son. Dikter i svensk tolkning av Hjalmar Gullberg - Bägaren - Att dricka
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GABRIELA MISTRAL
Inte hälsade jag städerna;
inte höll jag lovtal för deras torns flykt mot skyn,
inte öppnade jag armarna för den stora Pyramiden
och inte byggde jag mig ett hus och satt i söners krets.
Men då jag överlämnade bägaren, sade jag
med den nya solen på min strupe:
”Fria är nu mina armar som moln utan herre,
och mitt huvud bugar på kullen
mot de leende dalarnas inbjudan.”
En lögn var mitt jubel: se på mig!
Jag har blicken fälld mot mina handflator;
vandrar långsamt, utan vattenkristall;
tigande går jag, bär ingen skatt,
och i mitt bröst och mina pulsar rasar
ångestens och rädslans piskade blod.
ATT DRICKA
Beber, ur Tala. De sydamerikanska
hem-landsmotiven intar en dominerande plats i
den sista diktsamlingen. De plastiska
minnesbilderna i denna sång om sättet att ge den
törstande vatten hör till det vackrast
mänskliga och mest oförglömliga i Gabriela Mistrals
poesi.
Hur människor gav mig vatten,
jag fäste på minnenas blad . . .
I Valle de Rio Blanco
vid Aconcaguas bad
jag rusade fram att dricka
ur piskan av en kaskad,
som sprudlade hård och yvig
men bröts och blev vit och tunn.
Jag tryckte min mun mot strålen,
och tre dar blödde min mun
av brännande heligt vatten
från Aconcaguas brunn.
690
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
