Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Jarl Hemmer: Rösten och rymden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
JARL HEMMER
RÖSTEN OCH RYMDEN
I
Vad fågelsången betytt för mig har jag mer
än en gång försökt beskriva. Det är särskilt
tre sångare jag aldrig nog kan tacka. Du
oförlikneliga lärka, extasens fågel, sinnebild för
all jublande himmelssträvan! Du
trädgårdssångare med det djupa, kristallklart porlande
källvattnet i ditt bröst! Du taltrast, som gör
vårens skogstystnad än tystare med ditt
silverspråk, de ljusa nättemas magi än ljusare!
Vad människorösten betytt för mig har jag
däremot hållit hemligt. Här kunna ord såra
eller smickra. Men ofta har jag plågats av att
stora tonsättare tyckas nästan förutbestämda
att äga onjutbara, kraxiga, omusikaliska
talstämmor. Det är som hade deras konst fått
allt guldet, medan slagget blivit över för
vardagens småmynt utan klang. Hos varje kvinna
jag mött har jag framom annat fäst mig vid
timbre och tonfall i hennes sätt att tala; aldrig
har jag känt minsta dragning till någon
skönhet med ett oskönt själens instrument, och de
en tid i radion fromt bölande kvinnliga
basarna försatte mig i ett tillstånd som hade jag
hamnat i en ny avdelning av Dantes Inferno,
utan ens terzinerna till tröst. I stället minns
jag en Valborgsmässoafton, sommarljum,
balsamisk, vindstilla, tung av syrendoft men lätt
av människodrömmar. Man sjöng överallt på
backar och åskrön kring den blommande
småstaden med de många körerna. Men jag var
både förstummad och döv av en stor sorg,
livet låg som bly över bröstet på mig. Så
småningom trängde dock någonting in i mitt
medvetande, rann till mig genom det öppna
fönstret långt bortifrån, var visste jag inte. En
kvinnoröst i ett oavbrutet sjungande sällskap,
kanske i båt, kanske uppe i skogen. Någon
skolad konsertsångerska var det inte. Hennes
röst blossade bara upp med en så innerligt
varm ton ibland, blev borta och kom igen,
outtröttlig som den stora kärleken. Jag
lyssnade alltmer, och den sade mig: var lugn,
livets innersta är glädje. Vem hon var vet jag
inte, kanske ful att se på, kanske snedhöftad
eller låghalt. Hos en främling löste hon för en
kväll hans kramp i själen.
Men en gång har jag upplevat
människorösten i hela dess majestät, långt rikare än
i någon katedral eller konsertsal. Om den
saken vill jag berätta.
II
Jag står ensam på en bergknalle, som höjer
sig över ett litet, obebott skär med ett
fallfärdigt ruckel till sommarvilla nere i
furusänkan där bakom mig. Det är kall
februarivinter med en snål, pinande snövind från
Östersjön. Hit ut har jag gått på skidor från
en av stugorna på fastlandet, pulsat genom
stranddrivorna kring skäret och upp genom
frusen ljung och klungor av stormbråkade
tallar, tills jag hittat vad jag sökte på den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Wed Sep 24 23:24:37 2025
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/blm/1941-9/0022.html
