Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Knut Jaensson: Hjalmar Söderberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KNUT JAENSSON
HJALMAR SÖDERBERG
Jag tycker inte särdeles mycket om mig
själv, varken skalet eller innanmätet. Men jag
ville inte vara någon annan.
”Doktor Glas.”
1
Hjalmar Söderberg, stockholmsskildraren
och stilisten! Det var för inte så länge sedan
åtskilligt mer än bara ett typiskt kriaämne,
det var också för en stor del av svensk kritik
och publik själva kvintessensen av Hjalmar
Söderberg. ”Man må säga om Söderbergs
åsikter vad man vill”, förklarade en kritiker,
”hans medborgare i staden Stockholm komma
ändå att hålla på honom.” Och om hans
stilistiska mästerskap har ju alla alltid varit ense.
Men man har till sist insett att Hjalmar
Söderberg är något väsentligare än en utsökt
skildrare av Stockholm. Vore de söderbergska
stockholmsskildringarna inte förtjusande
detaljer i en produktion där det tyngst vägande
låge på annat håll, skulle också den
indignation han framkallat vara ett komiskt
missförstånd. Men det är den inte.
Vad hans stil beträffar är saken mera
komplicerad. Den förefaller att vara både
överskattad och underskattad. Det som har gjort
den så berömd, är det inte ”den
oefterhärmliga elegansen”, den galliska esprin och
spiritualiteten? Med andra ord kvaliteter som ligger
mera på ytan. Och jag undrar om man inte
varit benägen att uppfatta även klarheten på
ett formellt sätt, som en dekoration. Ä andra
sidan är det säkert mer än en som nu känner
den söderbergska klarheten som själva
symbolen för den felaktiga livsinställningen hos en
övervunnen klassicitet och rationalism. Man
glömmer så lätt att varken ”det klara” eller
”det dunkla” är värdefullt i och för sig, att
allt beror på hur skarpt eller hur långt man
ser. Det är en lika ovanlig synbegåvning att
tvärsigenom dimma kunna tydligt urskilja
föremålens konturer som att på långt håll
kunna dunkelt skymta figurer, osynliga för
vanliga ögon.
Söderbergs stil är så elegant och så
medveten att man lätt förbiser dess väsensart. Men
elegansen är framför allt rustning och vapen.
Utan sin finess, sin kvickhet och sin
förintande ironi, kort sagt utan sin förmåga att
roa, skulle han ha varit såld. Det egendomliga
med denna stil, bakom vilken utan tvivel
ligger både arbete, beräkning och attityd, är
att den i själva verket är så okonstlad. Den
medvetna stiliseringen går egentligen ut på att
skärpa vissa i hans natur redan från början
starkt framträdande drag, den är en
accentue-ring, inte en förändring. Det paradoxala är att
det svenska språkets kanske förnämste
stilis-tiske dandy har sin största styrka i
naturligheten. Att elegansen är uppriktighetens kostym.
Hjalmar Söderberg har aldrig varit
upp
695
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
