Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Knut Jaensson: Hjalmar Söderberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KNUT JAENSSON
styltad, men med åren mognade hans stil till
allt större enkelhet och rättframhet, slutligen
inträdde en viss torka. Det som
temperaments-mässigt tjusar i denna stil är väl brytningen
mellan karaktärsdragen i diktarens väsen, där
skepticismen är bestänkt med lyrik,
pessimismen insprängd med humor och
individualismen genomträngd av självironi, men den
egentliga hemligheten med dess behag är
denna förening av måttfullhet och exakthet
som man kallar klarhet. Och vad är denna
klarhet till sist annat än ett uttryck för i vilken
ovanlig grad Hjalmar Söderberg var sig själv
och — kände sig själv.
2
Hjalmar Söderbergs pessimism har blivit
legendarisk ungefär som Strindbergs
kvinnohat. Sedan den upphört att påverka har den
i det allmänna medvetandet närmast ingått
som en kuriositet hos ett litterärt
stockholms-original. Under alla år har man sett Söderberg
iförd sin pessimism, som endast för mycket
länge sedan kunde göra anspråk på att vara
modern, och den har på sina håll betraktats
med det överlägsna småleende varmed man ser
på egenheter och omoderna kostymer.
”Varför är Martin Birck så ledsen?” frågade Böök
ironiskt i sin essay och avslöjade raskt
hemligheten : han hade det rätt och slätt för bra och så
ville han vara fin och dessutom är ingenting
lättare än att ”rita en ledsen gris med tre streck”.
För all del, visst hade folk omkring
sekelslutet glädjeämnen som de inte förstod att
riktigt uppskatta, de hade ännu inga
världskrig och inga diktaturer. Och nog kan
melankolin i Söderbergs tidiga produktion ha ett
visst inslag av snobberi. Det ingår i denna
brådmogna illusionslöshet ett slags barnslig
lust att vara ”världsman” och inte låta sig
ryckas med eller duperas. Till en viss grad
skulle man också kunna betrakta den
söder-bergska pessimismen som en konstnärlig
arbets
metod. Den ger en sluten stil och hindrar
diktaren från att hamna i de banala slutscener
som kallas happy ends. Men detta kan
knappast vara den egentliga förklaringen till
Söderbergs pessimism.
Den har naturligtvis rötter i hans egen
natur även om tidsströmningen varit en
gynnsam jordmån. En novell som ”Sotarfrun” i
”Historietter” visar ingen distingerad
världsman. Den visar som så många andra partier
ur Söderbergs tidigare produktion en vek ung
man, upprörd över livets grymhet, ”en
herrelös hund”. Det finns hos den unge Söderberg
en vekhet och medkänsla som är mycket
starkare än den man möter exempelvis hos
Heiden-stam, Lagerlöf eller Karlfeldt. Och det finns en
ömtålighet och blyghet hos den lille Martin
Birck som är mera hj älplös än Johans i ”Tj
änste-kvinnans son” därför att den inte har stöd hos
ett starkt och aktivt temperament. Det är denna
ömsinthet och skygghet som utgör den
personliga grunden till Söderbergs melankoli liksom
den korrekta sällskapsdräkten av skepticism
och oberördhet är hans skydd både mot
närgångenhet, knuffar och ringaktning.
Hjalmar Söderberg saknar ända från början
— som man så tydligt ser av ”Martin Bircks
ungdom” — robusthet. Så mycket härdigare är
hans karaktär och intellekt. Liksom den robuste
aldrig tröttnar på sin vitalitet och knappast för
ett ögonblick finner något meningslöst i sin
oavbrutna aktivitet, om den också för den
utomstående kan te sig lika planlös som
myrornas virriga brådska, så tröttnar aldrig
Hjalmar Söderberg på sitt förstånd. Han stöder
sig på sitt förstånd som på en berghälsa. Det
är hans lust, hans tröst, hans styrka och hans
arsenal. Men — det är också en av orsakerna
till hans pessimism. För lika högt som han
älskar förståndet och klarheten lika klart inser
han att de nästan ingenting förmår. Och där
har han, genom sitt klara förstånd, ett övertag
över den robuste som så sällan känner sin
696
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
