Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Knut Jaensson: Hjalmar Söderberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KNUT JAENSSON
samma, ängsliga och indignerade. De ser små
avgrunder öppna sig eller beskjuter med grovt
artilleri denna ytliga immoralism eller skyndar
sig att försäkra att man naturligtvis inte får
identifiera Söderbergs viljesvaga hjältar med
honom själv. Däremot kan, som bekant, en
”utveckling”, ”luttringsprocess” eller
”frambrytande heroism” skildras nästan hur tomt,
osannolikt och förljuget som helst och ändå
vara säker om att bli tagen på allvar, bli
berömd just för sitt allvar. Hjalmar
Söderbergs moraliska styrka är att han konsekvent
vägrat att ta någon befattning med denna
populära och falska moralism.
Den naturliga människan har hans
sympatier, men människan är många gånger
långtifrån ”naturlig” och ”Historietter” handlar till
stor del om den grymhet, hotfullhet och
egendomliga förvändhet som tycks vara
ofrånkomliga ingredienser i livets väsen. Stämningen
i ”Historietter” slår en nu som besläktad med
det man minst hade väntat, med den i
Lagerkvists ”Onda sagor”. Man finner i Söderbergs
novellsamling en ångestfull rationalist. En
livsångest, som Strindberg var en alltför primitiv
diktarexistens för att i egentlig mening gripas
av, men som en Ola Hansson stundom är nära,
möter oss i ”Historietter” för första gången
i svensk litteratur som dominerande
livsinställning. Inte mindre än tre av de små novellerna
är drömmar eller avsedda att vara det, och de
har alla ångestdrömmens karaktär. En heter
direkt ”Mardröm”. (I ”Doktor Glas” hittar
man för övrigt följande överraskande
iakttagelse: ”Det finns också drömmar som äro
bubblor från djupet. Och när jag rätt tänker
efter: — många gånger har en dröm lärt mig
något om mig själv. Många gånger har
drömmen avslöjat för mig önskningar, som jag icke
ville önska, begär, som jag icke ville veta av
vid dagsljus.”)
Detta inslag av irrationalism i Söderbergs
eljest så förnuftsklara natur får sitt kanske
egendomligaste uttryck i den novell i ”Det
mörknar över vägen” som han kallat
”Drömmen om ålderdomen”:
”Jag hade överlevat allt, som fordom var
mitt liv, och jag var mera lik en skugga än
en människa ... Jag såg förfallna hus skymta
förbi, som j ag mindes, att j ag hade sett byggas
i min barndom, och som jag då trodde vara
ämnade till boningar åt furstar och stora
herrar, men som nu tycktes tigga om att få
gömma sig i skuggan. I en gatufond reste sig
en röd kasern, från vars tak vajade en flagga
med främmande färger. En trupp soldater
marscherade förbi med byxorna instuckna i
tunga stövlar. Mitt på den smutsiga gatan
sutto två små barn och lekte, så smutsiga
själva och så fattigt klädda, att de tycktes
smälta ihop med gatan och knappast syntes.
De sågo icke soldaterna, och soldaterna sågo
icke dem. Det är icke deras fel, sade jag till
mig själv; det kommer sig av att de äro
förbjudna att se något. Om de kunde se sin
väg, skulle de icke kunna marschera; och de
måste ju marschera ... Jag såg ingenting mer
av barnen sedan soldaterna hade marscherat
förbi. Jag såg blott att deras stövlar lämnade
mörka blodspår i smutsen ...
Jag fick upp ett silvermynt, men när jag
såg närmare på det, fann jag att det var
gammalt och nött och icke längre gångbart. Det
bar profilen av den kung, som regerade i min
ungdom, och kring kanten löpte hans valspråk,
halvt utplånat av tiden: Brödrafolkens väl. Jag
stod länge och stirrade på detta gamla mynt
och kände lust att gråta.
Ja, ja, det var på den tiden ... Den gyllene
fredens tid, som poeterna i våra dar har kallat
den. Det kom andra tider sedan. Äter såg jag
framför mig den röda kasernen och de
främmande soldaternas grova stövlar .. N
Det gör ett sällsamt intryck att 1941 läsa
denna skräckfyllda fantasi från 1908. Liksom
Hjalmar Bergmans ungdomsverk ”Solivro”
verkar den som en profetisk vision och man
känner att inte bara Hjalmar Bergmans utan
också Hjalmar Söderbergs pessimism hade
dunklare grunder än den långtråkighet som
alltför idylliska förhållanden skulle kunna
698
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
