Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Knut Jaensson: Hjalmar Söderberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HJALMAR SÖDERBERG
tänkas alstra. Söderberg har haft en känsla av
instängdhet, av stagnation, men han har också
haft en känsla av katastrof. Och har han haft
en privat pessimism, så har han också haft
en allmän och större.
De är båda hållna i dämpade färger, men
det behöver inte förvilla. Laurin berättar att
Söderberg ”mådde formligen illa under
Drey-fusprocessen”, men denna djupa beklämning
avspeglar sig utom i en kort episod i hans
sista roman bara på åtta glesttryckta sidor
i novellen ”Kyrkofadern Papinianus”, som
bekant ett mästerstycke av elegant ironi. Men
den är mycket mera än kvick. Den för oss
till kanten av en djup klyfta som öppnar sig
mörk mitt i hjärtat av Paris, mitt i kulturens
centrum, och om vi med ett skratt lämnat den
berodde det på att den tycktes oss så avlägsen
och på att vi lät lura oss av den lugna och lätta
ton varmed vår ciceron demonstrerade den:
”— Men min herre: då ni betraktar
rättvisan eller orättvisan i hans domfällande som
en sak av underordnad vikt, har ni icke då
hela tiden i tankarna den gudomliga rättvisan,
som i ett kommande liv skall gottgöra vad den
mänskliga felat?
— Ingalunda obetingat, svarade han
slutligen. Jag är i denna punkt närmast böjd för
att ansluta mig till den mening, som fordom
uttalades av kyrkofadern Papinianus. Han ansåg
nämligen, att det alltför mycket skulle
försvaga vördnaden för den mänskliga rättvisan,
om man lärde, att den kunde korrigeras av
den gudomliga. Den senare hade, enligt
Papinianus, överlåtit hela sin kraft på den förra.
Han ansåg det därför nödvändigt och gott, att
den, som här på jorden blivit orättvist, men
under iakttagande av alla lagliga former dömd
till döden, i det kommande livet bleve
fördömd.”
Med verklig skarpblick har Söderberg insett
att i denna process — den tidiga prologen till
vår tids stora drama — just det mest absurda,
det för rättskänslan mest upprörande av alla
argument var det allra viktigaste, själva
grundtanken som outtalad låg bakom alla de andra.
Vad är detta annat än den klaraste och
aktuellaste kunskap om det skrämmande förhållande
som råder mellan Rätten och Makten, ett
inträngande till kärnan av den sinnesriktning
som gör staten och nationen till gud?
Om man i dylika noveller känner de svaga
ristningar som förebådar en stor och allmän
jordbävning så ger ”Martin Bircks ungdom”
det dova trycket hos en instängd vardag. Det
vanliga borgerliga livet drar in Martin Birck
i sin meningslösa rutin och han säger sig med
skräck: ”Detta är alltså livet.” Känslan av att
maktlös släpas fram mot futtiga livsmål är
densamma som alla drömmande och djupare
naturer alltid erfarit vid konfrontationen med
den borgerliga vardagen. Men över sekelslutets
värld vilade en speciell instängdhet som
Söderberg intensivt erfarit. Allmänt sett befann man
sig i idéernas efterkrigstid, i den muntra
idéfredens dagar:
”Det man hade kämpat för och för vars
skull man hade tagit och givit så vassa hugg,
det befanns nu plötsligt vara ’åttiotal’ och
som sådant en gång för alla slutrannsakat och
dömt, vägt och befunnet för tungt.
Världen var ju likväl densamma som förut,
allt gick sin vanliga gång och ingen seger var
vunnen — var tiden inne att sjunga?”
Martin Birck höll av denna nittitalets nya
sång men ändå ”var honom allt detta så
besynnerligt främmande”. Han kunde aldrig
lära sig att älska idéerna på ett flyktigt sätt
och han kunde aldrig glömma, att ”världen
likväl var densamma som förut”. Och han
kunde aldrig förstå att det var sunt och riktigt
att en av livets elementäraste krafter, kärleken,
var slagen itu och uppdelad i en ren sort och
en sinnlig. Dessa reflexioner över sekelslutets
erotiska liv, utmynnande i den ångestfulla
frågan: ”Vad göra vi med vårt liv, vi män,
och vad göra vi med deras (kvinnornas) ?”,
är i sin korthet den finaste och djupaste kritik
av svenskt erotiskt förkrigsliv som presterats,
ty den saknar Ellen Keys överspändhet och är
699
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
