Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Knut Jaensson: Hjalmar Söderberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KNUT JAENSSON
därför mera verklig och positiv. Optimismen
pekar inte alltid framåt, och på ett av livets
viktigaste områden var det den trötte och
sta-tiske Söderberg som hade den riktiga känslan.
Men Martin Birck har ju också en negativ
pessimism:
”allt oftare hände det att han mitt i de
drömmar ett ungt blod föregycklade honom
grep sig själv i att lyssna till den andra rösten,
den röst, som trängde upp ur de äldsta
tidernas djup och gav eko i dagens nyaste böcker,
den underliga rösten, som intet av de hundra
nya evangelier, vilka periodiskt som
vårstormarna hade blåst genom människornas sinnen,
förmått bringa till tystnad mer än för ett kort
ögonblick, den röst som sade: allt är
fåfänglig-het, och det finns ingenting nytt under solen”.
Här kommer en ton som även om den kan
spåras tillbaka till ”de äldsta tidernas djup”
ändå i huvudsak är framsprungen ur den
tidstypiska delen av hans väsen och ”dagens
nyaste böcker”. Där ljuder rösten från en epok
som halvt medvetet, halvt omedvetet känner
sig som avslutad. Men den fin-de-siècle-färgade
apatin genomlyses också av en insikt i ”lyckans”
natur som knappast är bunden till någon
bestämd tid, som är mogen och djup och som
ändå är tillräckligt ung för att även rymma
en svidande längtan:
”Ty det mesta både av den lycka, som han
såg människorna äga, och den, som han såg
att de strävade efter, tycktes honom liksom
trollguldet i sagan egentligen vara vissna löv,
eller de föreföllo honom som lustiga leksaker
och något som man icke kunde taga allvarligt.
Och om han vände blicken till sitt eget liv,
sådant han levde det från dag till dag, kunde
han icke undgå att finna, att det i sig självt var
eländigt och tomt och att dess enda värde låg
i det ovissa hoppet, att det icke alltid skulle
förbliva sådant. Men vad han hoppades var
icke att uppnå något som man kunde närma
sig steg för steg, med arbete och tålamod och
hundra små försakelser — välstånd och
anseende och liknande, som andra uppnått före
honom — det han hoppades och väntade på
var något obestämbart och osägbart; en
soluppgång, en islossning, ett uppvaknande ur en
pinsam och meningslös dröm.”
4
Söderberg hade en öppnare och sundare
erotisk inställning än någon av de samtida
svenska diktarna, inte ens Karlfeldt
undantagen. Hans naturlighet var här ofta så stor
att först efterkrigsgenerationen inte fann den
stötande:
’”Synd’ och ’skuld’: de orden ha under
årens lopp blivit mig litet främmande (säger
han i ’Hjärtats oro’). Jag begagnar dem inte
mera — jo, skuld naturligtvis i ordets
bokstavliga mening... Jag är icke därför helt
obekant med de förnimmelser som svara mot
orden. Jag känner dem tvärtom rätt väl. Jag
har stundom haft dessa förnimmelser: till
exempel då jag varit utan pengar, eller när
mina kläder börjat bli dåliga, eller när jag
nödgats svälja en förödmjukelse, eller ... Eller
i några andra fall som inte angå någon ... Jag
har däremot aldrig i mitt liv haft dessa
förnimmelser i förbindelse med det könsliga.”
Men att bryta mot sedvänjan och
klassetiketten genom ett utmanande exempel hörde
inte ihop med hans natur. Han hade en fri
syn, men han var ingen pioniär. Tusen
försiktighetsmått måste Martin Birck och hans
älskade iaktta för att deras förhållande inte
skulle bli känt. Och för att gifta sig behövde
de en dåtida lektorslön. Söderberg är som
vanligt medveten om detta och konstaterar, att ”en
hantverkare, en arbetare” skulle kunnat lösa
den ekonomiskt-sociala delen av Martin Bircks
erotiska problem. En djärvare man skulle utan
tvivel varit villig att acceptera en enklare
standard och skulle varit mindre bunden av yttre
konventioner.
Nästan ännu tydligare framträder i ”Den
allvarsamma leken” det tidstypiska galler som
omslöt det erotiska livet i sekelskiftets,
åtminstone borgerliga, samhällsbur, och det är
sannolikt att Hjalmar Söderberg, som visserligen
700
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
