Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Knut Jaensson: Hjalmar Söderberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HJALMAR SÖDERBERG
stod över sina figurer, ändå delvis och tidvis
delat denna deras fångenskap. Svårigheterna
för Arvid Stjärnblom att överhuvud komma
i förbindelse med Lydia är oerhörda och för
vår tid nästan ofattbara och likafullt inte det
ringaste överdrivna. Lika tidstypisk genom den
vikt han tillmäter svaret som chockerande
genom sin rättframhet är också Arvids fråga
till Lydia om hon är ”en oskyldig flicka”. Och
när förälskelsen börjar är den på ett förlamande
sätt hopkopplad med äktenskapstvånget:
”Giftermål kunde han ju alls inte ha en
tanke på. Och––––––’förföra’ henne?
Han vågade inte ens tänka på att försöka
det. Om det lyckades skulle han ju mista all
aktning för henne. Och om det misslyckades,
skulle han mista den sista smulan av aktning
för sig själv.”
Hjalmar Söderberg var överraskande
klass-betonad, överraskande därför att han
samtidigt var mera fri från fördomar än någon
av nittiotalets diktare, Fröding undantagen.
Genom sitt konstnärskap blev han naturligtvis
en främling, men knappast en främling bland
sin egentliga samhällsklass, de bildades och
kultiverades. Konstförståelsen är i novellen
”Tuschritningen” en klassfråga. Och på fyrtio sidor
beklagar sig Henrik Rissler och hans unga
hustru i novellen ”Främlingarna” över alla de
jungfrur de haft under årens lopp, visserligen
utan hätskhet och med vilja till förståelse, men
med samma känsla av att jungfrur och
herrskap tillhör två skilda raser som alla
borgerliga familjer haft eller har. Söderberg har inte
ens som ung haft något romantiskt-idealistiskt
svärmeri för ”folket”. Tvärtom. Med den
utmanande öppenhet som är hans djupaste
karaktärsdrag låter han doktor Glas lakoniskt
konstatera, att ”fattigt folk är tyvärr mycket
osympatiskt”.
Hans politiska intressen är ju inte
dominerande, men de är i alla fall, liksom i
borgarklassen, större än de sociala. I ”Hjärtats oro”
finns en mycket lång men föga givande
diskussion om kvinnans politiska rösträtt, men
sidorna om ”de rika och de fattiga” är få och
det blir mest folkskolornas
katekesundervisning som berörs.
Det finns hos Söderberg en karakteristisk
dubbelsidighet som består i att han både ser
klarare, längre och djupare än sin omgivning
och samtidigt på flera punkter delar just denna
omgivnings begränsning och fördomar. Han
är både främling och borgare, både filosof
och vanlig, enkel människa. Hos många andra
diktare skulle detta inte vara något så
märkvärdigt; det är för att Söderberg verkligen
är filosof som man lägger märke till att han
också är borgare. Men denna dubbelsidighet
är inte någon klyvnad: han har inget behov
av att dölja varken att han är vanlig eller att
han är avvikande.
Det ”borgerliga” inslaget i hans natur, eller
hur man vill kalla den vanliga och banalare
delen av hans väsen, är det som ger hans
miljö- och människoskildringar deras
tidstypiskt dokumentariska värde, den filosofiska
och avvikande delen ger den skarpa
belysningen och det fördjupade perspektivet.
Därigenom får man i Söderbergs berättelser en så
redbar och sann bild av en bestämd tids
människor med deras begränsning, vånda och
drömmar, eller rättare av en bestämd tids
människa och hennes omgivning. Hon är på
en gång genomskådad och accepterad, på en
gång fri och fången i livets ström.
Kunskapen om människan blir i Söderbergs
skildringar av begränsad räckvidd — man förs
aldrig upp på de riktigt stora höjderna eller
ner i de riktigt djupa dalarna — men
skildringen har den sällsynta styrkan att vara
kontrollerad av ett klart medvetande som verkligen
och med framgång ansträngt sig att framför
allt på det viktigaste och svåraste området,
det psykologiskt-moraliska, inte ta med
någonting som det funnit vara osant.
701
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
