Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Knut Jaensson: Hjalmar Söderberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HJALMAR SÖDERBERG
het, en viss upprördhet inför grymhet, en viss
avsmak inför fulhet och en viss uppriktighet
i tal och skrift, i handel och vandel.
”Då man säger, att livet är en fars, menar
man att det är utan allvar. Men det kräver
ett allvarligare sinne än folket har mest att
lägga tillvaron under en så hög och sträng
måttstock, att dess allvar faller igenom och blir
till skämt. Det är således allvaret som gör livet
till en fars, och villkoret för att kunna taga
livet seriöst är alltså att vara utan allvar”,
heter det i en novell från 1895. Som redan
antytts tog även Söderberg en del av det
praktiska livet och en del av dess konventioner på
allvar. I stort sett såg han det emellertid
— filosof som han var — som en fars. Han
tog på sätt och vis inte heller diktningen på
allvar. Trots sin utpräglade konstnärliga
begåvning blev han aldrig någon riktig
”diktar-existens”. Det berodde inte bara på för svag
fantasi utan lika mycket på för stor
sanningskärlek att han inte riktigt på allvar ville ”leka
med dockor”. Liksom Sokrates misstrodde han
både vishetslärarna och skalderna.
För hans ämne var moralen och sanningen.
De livsyttringar han framför allt intresserade
sig för var religionen och kärleken, men bara
den senare lockade honom som konstnärligt
motiv. ”Gertrud” är ett intressant drama som
har verklig livserfarenhet och även djup, men
det lider av en viss stelhet och det saknar
riktigt pulserande liv. Han tog upp ämnet sex år
senare i ”Den allvarsamma leken”, hans sista
roman. Och vad han aldrig lyckats med förut
lyckades här. ”Den allvarsamma leken”, av en
aktad kritiker en gång kallad en
”konkursrealisation”, är hans enda stora roman, hans
största människoskildring. I svensk litteratur
finns överhuvud bara två kärlekshistorier, två
passionshistorier, av konstnärligt riktigt stora
mått. Den ena är Söderbergs ”Den
allvarsamma leken”, den andra är Bergmans ”Chefen
Fru Ingeborg”.
Varför är då ”Den allvarsamma leken” en
stor roman? Jo, av följande skäl: den
innehåller verklig erfarenhet (större än i hans
föregående berättelser), den har en personlig
livssyn, den skildrar denna erfarenhet
originellt och med inträngande sanning, och
slutligen har huvudfigurerna ett eget liv som, när
författaren satt punkt, fortsätter i läsarens
minne, blossar upp i hans fantasi och där får
den mångtydighet och påtaglighet, den frihet
och ogripbarhet som diktaren lagt grunden till
genom sin sanningskärlek och sin intuition.
Man har sagt att den är lös i kompositionen,
men sådant är hantverkssynpunkter, och
ingenting i den inlagda, fortlöpande krönikan eller
i biepisoderna är falskt eller tomt eller
splittrande för handlingens helhetsverkan.
Arvid Stjärnblom, som fått låna så många
drag av sin författare men som inte är ett
självporträtt utan just Stjärnblom, är skildrad
fullkomligt objektivt med sin svaghet, sin
tidstypiska begränsning och sina borgerliga
inslag, men också med sin rättskänsla och sin
styrka. Och Lydia, som ända till slutet är sedd
med den förälskades förstående ögon och sedan
plötsligt med den bedragnes oförstående, är så
samvetsgrant iakttagen och återgiven att
läsaren inte är bunden av författarens eller
Stjärn-bloms uppfattning om henne. Liksom han inte
heller är bunden av författarens uppfattning
om Stjärnblom själv. Detta alltså inte för att
läsaren misstror författaren utan tvärtom
därför att han fullständigt litar på hans uppgifter
och just med stöd av dessa kan se personerna
än i ett ljus, än i ett annat. Förälskelsen är
framställd lika intensivt som Stjärnblom
upplever den och lika sakligt som en utomstående
skulle ha sett den.
Det finns stora, originella scener och det
finns små episoder som har en chockerande
sanning: Där finns samtalet mellan Arvid och
Lydia om livet och dikten och om Arvids
hemligaste och djupaste önskan, där finns de korta,
berömda reflexionerna vid Döbelns gravsten,
703
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
