Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ludvig Nordström: Albert Engström i Grisslehamn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LUDVIG NORDSTRÖM
taktik: att bravera för att dölja sig själv, för
att dölja sitt innersta veka och svaga jag.
Jag blev slagen av denne Albert en
sommardag, då han skulle resa in till Stockholm. Han
hade då haft en nykterhetsperiod, hade fått
det annars kantiga ansiktet rundat, hade rakat
av sig det toviga skägget, klippt håret, badat
och ifört sig en vanlig civiliserad kostym. Jag
kände knappt igen honom. Han hade blivit
liksom liten, späd, han såg ut som en tjugu
-åring, ögonen skimrade, klara och rena, det
var nästan något av prästgårdsinformator över
honom på väg till herrgården. Något
förandligat, något rörande hjälplöst. Den gången var
han imponerad av sin snygghet, av att vara
klippt, rakad, fint klädd. Tvärsigenom
alltsammans såg jag då den Albert, som han i
vanliga fall så noga dolde.
I denna hans kluvenhet låg en av
hemligheterna till hans konst. Hans egenskap att bli
imponerad åtföljdes av eller uttryckte sig i
hans barnsliga förmåga att beundra, och det
var denna beundran, som blev roten till hans
bästa konst. Han beundrade den suveräne
kolingen, han beundrade de stora konstnärerna,
han beundrade havets våldsamhet, skogens
mystik, sådan han upplevt den som bam, han
beundrade bondens monumentala snålhet,
rospiggens självkänsla. Han sökte att själv nå
detta monumentala genom att spela
urmänniskan. Och det var här, som även spriten kom
in, den befriade honom på ett egendomligt
sätt. När han levde i den, liksom växte han
och fick en egen atmosfär, en underlig
emana-tion, det var, som om det funnits något av
barndomens vildmark begravt djupast inne
i honom, som då kom fram, han ångade då
av detta mystiska, alldeles som jorden en
sommardag ångar av en mystisk själ, och det var,
som om han varit medveten på något dunkelt
sätt om detta faktum och därför sökt bygga
upp en livsform, som lät honom leva i denna
mystiska förening med en inre dold natur. På
något vis var hela hans liv på detta sätt en
strävan tillbaka till det outsägbara i hans
barndoms skogsmystik, och det var den, som drivit
honom ut till det ödsliga Grisslehamn.
Där ute, i sin ensamhet, levde han som den
jätte, han drömde sig till, av denna natur och
dess primitiva folk fick han sin kraft som en
drömsk Anteus. Hans kraft var sålunda en
dröm, icke verklighet. I verkligheten var han
den vekhjärtade ständige gossen, sökande i
vänskapen stöd, hjälp och kontakt med det
civilisationens liv, som för honom innerst inne
var och förblev ett stängt rum.
4
Han saknade nämligen alla intellektuella
kontaktpunkter med tillvaron, han var
verkligen, som han sj älv ständigt framhävde,
primitiv. Det är därför han som kanske ingen annan
kunnat i sin konst ge liv åt svensk natur och
svensk folklighet.
Hans vekhet och samtidigt oförmåga att
tänka fick jag ett slående exempel på en
sommardag, då hans gamle Uppsalavän
astronomen N. V. E. Nordenmark kommit ut på
ett besök. Samtalet slant in på frågan om olika
varelsers förmåga av fysiskt lidande, och han
hävdade då, att en daggmask, som höggs av,
led lika mycket som en människa, om hon
skulle genomgå samma procedur. Det var
omöjligt att få honom inse innebörden av
skillnad i de olika föremålens inre
organisation. Han vidhöll maskens lidande och ställde
sig som dess försvarare — här kom hans
vekhet till synes. Han var också häpnadsväckande
obeläst. Han hade bläddrat i en del böcker,
men det var bara för att — än en gång —
spela överlägsen i umgänget, kom han i
diskussion, var han förlorad.
Nej, hjärnan var icke hans instrument utan
hjärtat, bara att i en intellektuell tid han sökte
spela intellektuell.
708
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
