Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ludvig Nordström: Albert Engström i Grisslehamn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ALBERT ENGSTRÖM I GRISSLEHAMN
5
Men när han arbetade, gjorde han det så,
att man hade känslan, att han kastade in allt.
Jag minns det självporträtt, han gjorde till
omslag åt Strix julen 1907, om jag icke
miss-minner mig. Han höll på med det i flera dar,
och under de dagarna var han som borta, han
ville knappt äta, han magrade, såg hålögd ut
och var dödstyst, nervös, i en spänning, som
höll alla på avstånd. Man hade en känsla av,
att en livsavgörande kamp försiggick, att hans
hela liv stod på spel. Jag har aldrig sett
ska-pandets ångest så klart som den gången. När
allt var slut, kom han till matbordet och såg
sig omkring med vilda ögon.
— Djävlar! viskade han hest, liksom slut
av ansträngningen. Om jag haft brännvin!
Det var ett av de tillfällen, då han inte hade
något hemma.
— Jag ska skaffa dig! sa jag.
Han såg på mig med sina vilda ögon. Det
flammade i dem.
Jag skyndade till pensionatet. Där fanns
heller just ingenting, men jag lyckades få ihop
en gammal maraschinoflaska med en
blandning av brännvin, konjak och visky, och med
det skyndade jag tillbaka. Aldrig har jag sett
en människa så förvandlad som han nu efter
en grundlig sup. Ansiktet, som varit förvridet,
slätade ut sig, det var, som ångesten lösts,
krampen, vilken pågått sedan dagar, hade
släppt, han andades ut djupt, med en lång,
befriande suck och återkom till det vanliga
livet efter att ha marterats i ansträngningen
att göra ett fullkomligt verk.
Man har i regel trott, att han som på lek
trollade fram sina mästerverk. Men av detta
exempel torde framgå, att så ingalunda var
fallet. I sin ensamhet ute i Grisslehamn
grubblade han, genomlevde problem, sänkte sig
djupast ner till sitt väsens botten, omsmälte,
vad han ute på slagfälten vunnit, och j ag skulle
vilja tro, att detta Grisslehamn och dess
ensamhet framför allt hade en betydelse för honom:
att hålla honom i en så levande kontakt med
barndomens och ungdomens avgörande
natur-och människominnen, som icke ett liv i staden
skulle kunnat. Grisslehamn räddade åt honom
det väsentliga i hans livsupplevelse, lät honom
förbli den drömske ynglingen med rädsla och
undran och beundran inför livets mystik, och
den, som sett honom där under ensamhetens
stunder, han har sett det väsentliga hos Albert
Engström, som inte alls var den robuste
gycklaren utan den blyge, romantiske, vekhjärtade,
evige ynglingen, rädd om denna ynglingakänsla
mer än om något annat, därför att han visste,
att genom att hålla den levande, och endast
så, förmådde han genom livet bevara det, som
gav honom kraft i ett ur många synpunkter
allt annat än lyckligt eller harmoniskt liv,
den avgörande kraft, som han också lyckades
bevara till döden och som är hans innersta
hemlighet: själens obejläckade renhet.
709
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
