Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Knut Hagberg: Albert Engström och den linnéanska traditionen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KNUT HAGBERG
ALBERT ENGSTRÖM
OCH DEN LINNÉANSKA
TRADITIONEN
När tvåhundraårsminnet av Linnés födelse
firades i Uppsala år 1907 var Albert Engström
närvarande och han skrev sedan också i Strix
en krönika om de akademiska festligheterna.
Den var icke särskilt märklig, men den
vittnade om stort intresse för ämnet; Schücks
pro-motionstal berömdes högeligen, men både den
teologiska fakulteten och Carl David af Wirsén
fingo veta, att de icke voro mycket värda. Av
större betydelse är emellertid en liten
Linné-bild som Engström vid samma tillfälle ritade
i sin tidning. Förebilden är tydligen C. Fr.
Inlanders vackra och ofta avbildade medaljong
från 1773, men Engströms pennteckning är
något annat än en kopia. Det är ett originellt
och besjälat porträtt. Ur de många rynkorna
i Linnés ansikte lysa intelligens och kvickhet.
Bredvid har Engström tecknat valspråket från
Hammarby: Innocue vivito. Numen adest; lev
oskyldigt, Gud är nära.
Så mycket är klart, att den som ritat denna
bild visste något mer om Linné än vad som
brukar ingå i svensk allmänbildning. Det finns
också en annan Linnébild av Albert Engström,
en tuschteckning, som han 1921 skänkte den
kände Linnéforskaren Felix Bryk. Även här
har tydligen Engström velat få fram det
spelande löjet över Linnés drag, ja, varför inte
rentut sagt humorn. Det är förvisso icke
ohistoriskt; Linné var bland mycket annat också
humorist. Det är ingen slump, att Albert
Engström fäst sig vid just denna egenskap.
I ”Min 12: e bok” finns det en uppsats
kallad ”Botanik”, vari Albert Engström
berättar, att han endast tack vare grovt fusk i skolan
lyckades förvärva ett B— i detta ämne. Om
sin botaniska håg förklarar han där:
”Jag har alltid varit livad för blommor, men
jag vill ha dem på en äng. Ända sen jag var
liten pojke har jag tyckt det vara mord att
sätta i glas och glömma dem och kasta dem
på sopbacken. Det kan inte hända mig nu, att
jag plockar en blomma.”
Detta är otvivelaktigt skrivet i den
linné-anska traditionens bästa anda, men det
stämmer sämre överens med den, när Engström
strax efteråt berättar, att han med hela sin själ
reagerade mot att lära sig växtnamn. Men
säkert har han här överdrivit sin aversion mot
den linnéanska nomenklaturen. De latinska
växtnamnen äro nämligen icke ovanliga i hans
skrifter. Och han har med penna och framför
710
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
