Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Bengt Hildebrand: Erik XIV - Anmälda böcker - Thorén, Fritz, Ericus Rex
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BENGT HILDEBRAND
Ingvar Anderssons sida, utsatts för högst
berättigad kritik. Sålunda skriver den senare om
Eländers huvudarbete, ”Herr Sten” (1932):
”Om denna bild [av Erik] kan det sägas, att
den utan tvivel liksom den traditionella är
bestämd av Johans agitationsskrifter, blott att
den ej följer dem positivt utan negativt: den
uppdrager de rakt motsatta linjerna i det
psykologiska porträttet” — en minst sagt lika
dålig metod. Andersson framhåller även, att
femtonhundratalsmaterialet föga tillåter
fram-läsande av finare psykologiska nyanser. Därtill
kommer Eländers — och därmed Thoréns —
underskattande av de psykopatiska dragen hos
Erik.
Ingvar Andersson har ansett sig böra
revidera en del av Wigerts historiska
interpretationer. Men läser man noga Anderssons lärda
och insiktsfulla monografi om Erik 1935, ser
man, att han likväl står vida närmare Wigert
än Eländer. Andersson erkänner
oförbehållsamt, att vid sidan av de rationella
förklaringarna till Eriks handlingar måste hela tiden
fasthållas hänsynen till den själssjukdom, som
så uppenbart präglat hans liv, och detta ej
endast vid de tillfällen, då den var mest akut.
All den kunskap vi numera äga om Vasaätten
visar för övrigt, att dess flesta medlemmar vid
sidan av genialitet och handlingskraft ägt
psykopatiska drag, mer eller mindre
utpräglade. Erik XIV var, säger Andersson med
rätta, ”en man med från början [kurs, av mig]
i viss utsträckning abnormt själsliv”. Denna
anslutning till Wigert synes vara alldeles
ofrånkomlig. De manifesta uttrycken av Eriks
själssjukdom kunna endast rätt bedömas rent
psykiatriskt, med hänsyn till läkarspecialistens
erfarenhet av tusentals liknande fall. Att under
dylika förhållanden söka som Eländer och
Thorén bagatellisera sjukdomen som något
”tillfälligt som komplicerade” är orimligt — den
var, som Geijer sade, en ”underjordisk eld”.
Fasthåller man ej detta, så misstolkar man lätt
både person och händelseförlopp. I fråga om
de av Eländer och Thorén hävdade
sammansvärjningarna mot Erik måste man till exempel
först fråga sig, vad som är orsak och verkan.
Det gäller ju ett växelspel, där Eriks ständiga
misstänksamhet och dess allt våldsammare
uttryck givetvis framkallade reaktioner: ängslan,
oro, förskräckelse, till slut uppror. Även om
sammansvärjning existerat i den grad, som
Eländer och Thorén menat, så är ju därmed
icke sagt, i vad mån den varit berättigad — det
beror på, vad som framkallat den. Eländers
teorier om ”herr Stens” (Sten Eriksson
Leijon-hufvud) roll, hans ”dubbelspel” och medvetna
sabotage av Eriks åtgärder och önskningar äro
emellertid överdrivna, delvis felaktiga —
recensenten ansluter sig härvid helt till Anderssons
kritik (i Personhistorisk tidskrift 1933).
Detsamma gäller synen på Sturarna.
Då Thorén åt Eländers teorier ger romanens
fylligare form, måste den kritik, som drabbat
hans förlaga, också gälla boken om ”Ericus
Rex”. Porträttet övertygar icke i sin helhet,
personteckningen saknar i alltför hög grad
inre sannolikhet. En ny revidering har redan
börjat, återgång till en nyktrare syn på hela
problemkomplexet.
Härmed faller dock ingalunda allt i Thoréns
bok. I den mån han stannar vid linjer, som
härröra från till exempel Stilles, Anderssons
och Arnells forskning, är intet att invända.
Eriks sällsynta europeiska orientering, hans
militärpolitiska insatser, hans statsbyggande
arbete — allt detta betecknar historiska vinster.
Frågan i vad mån Thorén själv härvid gör en
insats beror emellertid också på hans arbetes
litterära värde.
Då Thorén i ”Du vinge utav bly” låter sin
huvudfigur, den unge historikern, tänka, att
”det var ljuset över de dödas liv han ville
dricka, glömda öden han ville leva åter”, så
har han därmed avgivit något av en
självbekännelse, därtill i en vacker och suggestiv
716
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
