Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Bengt Hildebrand: Erik XIV - Anmälda böcker - Thorén, Fritz, Ericus Rex
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ERIK XIV
form. Hans entusiasm för ämnet är obestridlig
och präglar också hans nya bok. Synd bara
att den knappast helt är roman, snarare en
hybrid, till stora delar i formen av en
detaljerad, ofta tröttande krönika. Det konstnärliga
och litterära värdet av boken är därför
växlande. Minst är det i vissa historiskt-politiskt
refererande avsnitt, som måste vara ganska
hårdsmälta för en större allmänhet. Men även
dialogen, som tar alltför stort utrymme, är
prövande, ibland irriterande. Det är svårt, för
att ej säga omöjligt att utforma en utförlig,
alltför pastischartad svensk
femtonhundratals-dialog med anspråk på vederhäftighet —
materialet brister. Bättre hade varit en modernare
språkform med ett fåtal arkaiserande inslag
för att ge historisk färg. Nu använder
författaren till exempel, både i dialog och text,
delvis alldeles omöjliga namnformer. Man kan
inte säga eller tala om ”Lydersson”, ännu
mindre om ”herr Svantesson”, allra minst om
”jungfru Svantedotter”. Man kan inte heller
säga ”herr Gyllenstierna” — riddartiteln herr
har samma egenskap som ”sir” och ”don”:
den måste fästas vid förnamn. Vad dialogen
beträffar är den ibland också ej blott språkligt
misslyckad, utan ger dessutom uttryck för
meningar, som stöta hos en
femtonhundratals-människa.
Bäst i boken äro de berättande partierna,
icke minst när det gäller ren fabulering. Här
möta vi den högt framstående författaren Fritz
Thorén, här blir romanen verkligen roman,
övertygande och fängslande. Man kan till
exempel peka på skildringen av kung Eriks
första möte med Karin Månsdotter. Men även
eljest förnekar författaren icke sin obestridliga
inspiration och talang. En rad utsökta
land-skapsminiatyrer ge berättelsen särskilt behag:
”Över slätten tonar skymningen blå, över
skogsranden flamma molnen röda. Hästhovarna
klappra mjukt, de kasta upp snön i flockar,
vinden biter friskt, den renar själ och sinne.”
Thorén kan teckna enkla och naturliga
situationer med de finaste nyanser:
”Kung Erik drog brodern intill sig och de
sutto nu på en avsats i klippan. Vid deras
fötter sköljde vågorna, vinden tog deras ord
och slog sönder dem mot berghällen.”
Författarens kända ironi och kvickhet kan
även ge renässansskildringen stark färg, liv
och verklighet. Man imponeras också av ett
skakande realistiskt parti som det om Jöran
Perssons plågsamma avrättning — tidens
barbariska metod att döda bitvis.
Det är det rent litterära, som läsaren helst
vill behålla som minne från denna historiska
experimentbok. Fritz Thorén är en alltför
betydande och intressant författare för att
vare sig han själv eller läsaren skulle för
mycket nedslås av hans senaste romans
påtagliga brister. Man väntar med glädje och
spänning på mera av hans hand, men helst i den
form, som han behärskar — den rent
skönlitterära — mindre gärna i den historiska
romanens och framför allt icke i en dylik
rörande så gammal och därför särskilt
svår-behandlad tid som femtonhundratalet.
717
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
