Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Teater och film - Teater - Cronin, A. J., Gudarna le, anmäld av Georg Svensson - Behrman, S. N., Skilda språk, anmäld av Georg Svensson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATER OCH FILM
Gudarna le (Jupiter Laughs) av A. J. Cronin.
Dramatiska teatern.
Cronin är en idealist av praktisk
anglosach-sisk läggning. Hans romaner ha alla en bärande
tendens, som han med stor kraft och
beslutsamhet kör igenom. När det gäller att få
publiken med sig skyr han inte enklare demagogiska
knep och breder på kraftigt av både sirap och
senap. Hans syfte är i allmänhet ytterst
be-hjärtansvärt, men ändamålet förmår inte alltid
helga medlen.
I ”Gudarna le”, som är hans första
teaterstycke, framträda avigsidorna i hans
författarskap naknare än i hans romaner, där de ligga
inbäddade i förträffliga miljöskildringar.
Idékonflikten har stora dramatiska möjligheter.
En ung medicinsk forskare, Paul Venner, är
på en privatklinik sysselsatt med att
utexperi-mentera ett nytt läkemedel mot nervösa
rubbningar. Han besitter geniets koncentration
och hänsynslöshet, men omgivningen uppfattar
honom blott som en tvivelaktig blandning av
fantast och bohem. För säkerhets skull
framställer författaren hans chef som en fåfäng
idiot och husmodern på stället som en
neurotisk fjolla (närmast förefaller hon inspirerad
av den spöklika mrs Danvers i Daphne du
Mauriers ”Rebecca”). Till kliniken anländer
nu en kvinnlig läkare för att praktisera en tid
innan hon som missionsläkare skall fara ut till
Kina. Mellan henne och Venner uppstår en
häftig förälskelse. Hon är varmt troende och
betraktar sitt kall som en barmhärtighetsgärning,
han är aggressiv fritänkare och tar inga
emotionella hänsyn i fullföljandet av sina
experiment. Det blir en dragkamp mellan Gud och
Vetenskapen. Men Venner är starkast och
förmår sin fästmö att för deras kärleks skull
avstå från sin resa. Det är då det utslag av
ödets ironi inträffar, som pjästiteln åsyftar.
Flickan dödas genom en explosion i
laboratoriet, dit hon rusat in för att rädda Venners
anteckningar från att brinna upp. Eldsvådan
är arrangerad av chefens fru, som varit
Venners älskarinna och förtärs av svartsjuka.
Kort därpå ha Venners forskningar krönts med
slutgiltig framgång, han är en berömd man
kring vilken nu chef och kamrater svassa. Men
för honom är allt detta likgiltigt. Han är
bunden till minnet av sin älskade, och han ser sin
nya kallelse i att utföra det missionsarbete som
hon genom hans ingripande hindrades från att
fullfölja. Just i det ögonblick då kliniken
stormas av journalister och uppvaktande som
skola hylla den geniale upptäckaren bryter han
upp utan ord och avsked. Om Paul är en
Paulus, vars väg leder till Damaskus få vi dock
inte veta.
I och för sig är det naturligtvis inte ett
dramatiskt minus att pjäsens bärande
livs-åskådningskonflikt slutar oavgjort. Vad som
stämmer en betänksam är i stället att Cronin
inte förmått eller velat hålla en ren linje utan
förfallit till diverse hokus pokus. De närmare
omständigheterna kring olyckan i laboratoriet
äro melodramatik av grövsta slag. Satiren mot
läkarslentrianen, som kulminerar i
klinikföreståndarens reaktion inför den föraktade
Venners plötsliga upphöjelse till epokgörande
forskare är för grov för att göra intryck.
Författaren försmår inte ens så billiga tricks
som att hjälten i särskilt kritiska moment
kastar sig över pianot för att spela några
stormande satser. Hade man kunnat hänföra dylika
klumpigheter till en nybörjares naivitet hade
de kunnat förlåtas. Men nu röja de tyvärr en
rutinerad publikfriare, och då blir följden att
man är misstänksam mot honom även när han
försöker vara uppriktig.
Olof Widgren låg bra till för Venners
neurasteniska typ. Han har en kraftig
personlig utstrålning som gör att han aldrig kan
bli likgiltig. Risken är att han tar för hårt om
sitt instrument; intensiteten kan bli krampaktig
och rösten är i fara. Hur klar klingade inte
i stället Anna Lindahls stämma, hur otvunget
rörde hon sig inte på scenen. En fin prestation
utförde Olof Winnerstrand som en gammal
desillusionerad sanningssägare med salt på
tungan och en vänlig glimt i ögat.
Georg Svensson
Skilda språk (The Talley Method) av S. N.
Behrman. Blancheteatern.
Doktor Talley har uppfunnit en speciell
metod att operera tolvfingertarmar, den har
gjort honom berömd men också så anlitad att
han inte på de sista tio åren hunnit ägna sig
nämnvärt åt sina moderlösa barn. De gå sina
egna vägar, om vilka han ingenting vet. Men
så förälskar han sig i ten patient, som han
räddat till livet, en varmhjärtad kvinna och
719
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
