Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Teater och film - Teater - Behrman, S. N., Skilda språk, anmäld av Georg Svensson - Filmer - Det sägs på stan; I paradis, anmälda av Nils Beyer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATER OCH FILM
känd skaldinna. Hon beundrar den klippfäste
mannen och föresätter sig att närma honom
till barnen, bakom vilkas rebelliskhet hon
genast upptäcker den fina ungdomliga
idealiteten. Att vara medlare och försoningsapostel
är varken i livet eller på scenen någon
tacksam roll och Enid Fuller (Esther Roeck
Han-sen) får kämpa hårt. Hon lyckas onekligen
bäst som skådespelerska. Ty när doktor Talley
får en närmare inblick i barnens förhållanden
och tänkesätt kommer det till öppen strid
mellan generationerna. Flickan är kär i en
österrikisk emigrantförfattare och är medlem
av en radikal ungdomsorganisation, sonen
dyrkar en nattklubbsdansös och bryter den
medicinska familj etraditionen. Läget
försämras ytterligare av att den österrikiske
emigranten blir hopplöst intagen av Enid och i
känslan av sin allmänna överflödighet tar livet av
sig. Det knakar ett slag i kraftkarlen Talley,
och han är nära att bringas ur fattningen
innan han hunnit förskansa sig bakom sina
magiska begrepp Ordning och Styrka. Han
anser sig ha vunnit slaget med obetydliga
förluster, men just i det ögonblick då han som
leende segrare går sin fästmö till mötes får
han av henne sin dom: han duger inte, hans
ordning är en falsk ordning som bygger på
våld och hans styrka är ingenting annat än
hårdhet. Hon lämnar honom för att kämpa
vidare i godhetens alltjämt oorganiserade men
obesegrade armé, dit han också är välkommen
när han på sig själv lyckats utföra den stora
operationen.
Det är som synes ett stycke med aktualitet
i nyordningstider. Sitt psykologiska intresse
får det framför allt genom påvisandet av hur
en duktig och om sin egen dygd orubbligt
övertygad medborgare som doktor Talley
omedvetet kan hysa inom sig de krafter som
i större skala gå igen i samtidens
våldsideolo-gier. Dess patos är godhetens och det bäres
av medvetandet att byggandet av en bättre
värld måste börja i människornas hjärtan, i
samspelet individerna emellan. En pjäs med
ett så klart program och så tydliga lösningar
på de psykologiska konflikterna kan
naturligtvis inte bli ett fulländat konstverk utan
måste tillgripa konstruktioner. Men det har
ändå blivit ett förvånansvärt livfullt och
spelbart stycke, som i intellektuellt avseende vida
överträffar vad man hittills sett på Stockholms
teatrar i höst. Behrman visar sig som en
utmärkt lärjunge till Ibsen och har en kvickhet
och humor, som gör hans medicin mycket lätt
att intaga.
Harry Roeck Hansen hade åstadkommit en
kanske något för hårt och seriöst drillad men
mycket sevärd föreställning, där egentligen
ingen av de uppträdande var svag. Hugo
Björnes doktor var i sig själv en briljant
rollskapelse men hade felet att vara för mänsklig.
Han såg ut som en hygglig svensk
bankdirektör och det var svårt att som hans fästmö och
författaren uppfatta honom som en så riskabel
ulv i fårakläder. Snarare då som ett ganska
oskyldigt offer för nazistpsykosen. Fru Roeck
Hansens roll var som sagt prövande i sin
genomförda nobless, men skådespelerskan
räddade den, även om man inte riktigt trodde
på hennes lyriska berömmelse. Hilding Gavle
gjorde en suggestiv, lätt maniererad studie av
emigranten Manfred Geist (Ernst Toller?) och
ungdomarna kunde knappast ha gestaltats
trovärdigare än av Marianne Aminoff och Bengt
Ekerot. Georg Svensson
Film
Det sägs på stan av Per Lindberg. Svea.
I paradis av Per Lindberg. Lux.
Även om det gäller att spegla en förvirrad
tid, skrev Helge Krog en gång om den
expressionistiska teatern på tjugutalet, får man
inte slå itu spegeln. Bättre kan man inte
uttrycka, vad Per Lindberg har gjort i sin film
”Det sägs på stan”, och däri ligger också
förklaringen till att denna blivit ett konstnärligt
fiasko.
Det är ryktessmideriet den handlar om. Den
vill visa, hur skvallret i en liten småstad
förstör och förgiftar en handfull människors liv,
och hur denna oansvariga trafik är symbolisk
för tidens andliga nöd. Detta ter sig i
Lindbergs fantasi som en mardröm. Fördenskull
har han kört på porten allt, som kan påminna
om realistisk teater, och byggt upp en film
bestående av korta snapshots, som ingenting
berättar om de människor filmen handlar om,
utan endast fångar dem i lidelsens ögonblick
eller då det händer något mystiskt med dem.
Meningen är att suggerera en spöklik
stämning genom ett montage av fragmentariska
720
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
