Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Teater och film - Filmer - Det sägs på stan; I paradis, anmälda av Nils Beyer - Kvinna ombord; Striden går vidare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATER OCH FILM
situationer, där varje situation verkar som ett
nödrop. Den teori, som ligger till grund för det
hela, kan uttryckas så: att filmen är en
bildkonst, som inte får begagna sig av några andra
uttrycksmedel, alltså inte av skådespelarkonst i
vanlig bemärkelse, inte av en genomförd intrig,
inte av en dialog med litterära kvaliteter. I
bilden skall det dramatiska ligga — varje
kamera-skott skall vara en dramatisk knalleffekt.
Det är den gamla läran om cinema pur
— eller så kallad ren film — som går igen.
Men samtidigt visar det sig, hur
otillfredsställande denna teori är, allra helst när den som här
användes på ett ämne, som avser att verka med
socialt patos. På biografen — likaväl som på
teatern — gäller nämligen den psykologiska
satsen, att vi inte kan gripas av ett
människoöde, om vi inte samtidigt kan identifiera oss
med den människa, vilkens öde det är fråga
om. Men vem kan identifiera sig med de
underliga somnambuler i teatraliska poser,
som möter oss i denna förvirrande bildsvit?
Det rör oss, uppriktigt talat, inte, om de går
under eller får leva vidare sin ointressanta
skuggtillvaro. Det enda, som blir kvar av
filmen, är ett teoretiskt experiment — men ett
experiment, som inte torde locka till
efter-följelse, och som indirekt är ett enda stort
argument för det realistiska filmdramat.
Om denna film med sin frånvaro av
egentlig ”handling” hade ett visst intresse som
renodling av en förfelad men på sin tid mycket
spridd teori, fick man ett uteslutande
avskräckande prov på teorins förmåga att
ödelägga ett gott uppslag och en spirituell dialog
i den andra Per Lindbergfilmen, som fått den
något ominösa titeln ”1 paradis”. Den fine
komediförfattaren Helge Krog, som gjort
manuskriptet, hade säkerligen inte tänkt sig en
så exalterad regi. I varje ögonblick var det,
som om det gällde livet, och så gällde det bara
en liten erotisk solskenshistoria i
skärgårdsmiljö. En regissör med sinne för humor — och
med en i vissa avgörande roller bättre ensemble
än här — kunde ha gj ort något ganska
charm-fullt av den. Nils Beyer
Kvinna ombord. Gunnar Skoglund. Terra.
Striden går vidare. Gustaf Molander. Svensk
Filmindustri.
Det gemensamma för dessa bägge
”allvarliga” svenska filmer är, att de avser en
glori
fiering av var sin yrkesgrupp. Den ena
handlar om svenska sjömän, som för en lastångare
i hamn under brinnande krig, den andra om
läkare på ett sjukhus. I bägge fallen är det
fråga om liv och död, i bägge fallen erbjuder
stoffet elementära dramatiska möjligheter i
förening med dokumentarisk miljöskildring.
Bäst är den förstnämnda filmen, ”Kvinna
ombord”. Som gammal kortfilmregissör har
Gunnar Skoglund sinne för det
dokumentariska, och dessutom har han på ryskt maner
interfolierat sina egna tagningar med
expressiva journalbilder av en bombräd, med
explosioner och brinnande hus. Själva anslaget ger
verkligen ett intryck av att här gäller det
blodigt allvar. Intrigen är sedan den enklaste
tänkbara — den kvinnliga fripassageraren
gifter sig med kaptenen — men den ger ju
sin lilla röda tråd åt livet ombord. Vad man
kan anmärka på är, att Karin Ekelund, sedan
hon blivit utnämnd till den svenska filmens
skådespelerska numro ett, glidit in i något
slags gråtmild och samtidigt opersonlig
spelstil — det är som om hon var rädd för att
blotta sig. Men som kaptenen är Edvin
Adolphson säker som alltid — och dessutom finns det
några små psykologiska poänger, som är
utmärkt insatta, och som visar den hysteri, som
lurar på manskapet i farozonen, när ingenting
händer men det som alla fruktar kan hända
i vilket ögonblick som helst.
Den andra filmen är regisserad av Gustaf
Molander och heter ”Striden går vidare”,
därför att den något skall heta och inte har någon
dramatisk konflikt, som osökt ger en titel. Det
hela är ett bildpotpurri, som anknyter sig mer
eller mindre lösligt till en ung läkares vacklan
mellan att stanna på sjukhuset eller öppna
privatpraktik. Ett ”oförklarligt” dödsfall och
den sensation detta väcker i pressen och bland
patienterna är också insatt i handlingen, gud
vet varför. Motiven tangeras bara, inget
problem är genombehandlat; det som händer är
som ringar i vattnet, som strax plånas ut.
Man har här själva kännemärket på Gustaf
Molander som filmregissör. Han skyr
konflikter, och dock borde han som gammal
teaterman veta, att det är i sina konflikter ett
drama lever. Den egentliga ljuspunkten i
filmen är Gerd Hagman, som spelar en
sjuksköterska så äkta och så yrkesmässigt riktigt,
att det finns intet att tillägga eller dra ifrån.
4 BLM 1941 IX
721
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
