Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Teater och film - Filmer - Kvinna ombord; Striden går vidare - Fröken i köket, anmäld av Nils Beyer - Borta med vinden, anmäld av Georg Svensson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATER OCH FILM
Bredvid henne blev Victor Sjöström som den
gamle professorn en rutinerad teatergubbe —
och Alf Kjellin en tafatt yngling, som fått en
alldeles för krävande roll för sina outvecklade
krafter. Nils Beyer
Fröken i köket av Emanuel Gregers. Nordisk
Film.
Att denna film gått så pass omärkligt förbi,
måste till stor del ha berott på att den fått en
så dum titel på svenska. Den borde ha hetat
”Välkommen, Ers Majestät!” eller något i den
stilen. En sådan titel hade riktigt antytt den
hjärtliga patriotism, som sätter sin prägel på
detta fynd i det senaste årets danska
filmproduktion.
Fabeln är uppfunnen av Palle Rosenkrantz,
och filmen spelar i mitten av förra seklet, då
den folkkäre Fredrik VII regerade, och då allt
vad det lilla landet hade av bornerad
stånds-högfärd förfasade sig över hans giftermål med
den forna balettdansösen Louise Rasmussen.
Då monarken, som jagar antikviteter, kommer
på ”jaktbesök” till en adlig familj på landet,
vägrar följaktligen frun i huset att ta emot det
kungliga herrskapet, och så sätter hon i gång
den gamla komedin, att tjänsteflickan får spela
hennes roll och hon försvinner i
köksregionerna. Motivet har vi sett förut, men det fina
i historien är den variationsförmåga, varmed
det förnyats och fått mening.
Situationskomiken blir inte självändamål — i stället ger den
den riktiga poängen åt den nationella
folklighet, som här serveras med soligt danskt gemyt.
Som populär folkkomedi utan alla
”litterära” pretentioner är filmen helt enkelt en
fullträff. Men i spelet har den rent
konstnärliga förtjänster, först och främst tack vare
Bodil Ipsens fina och genomintelligenta
framställning av den kloka kungagemålen, som
förde tankarna till Frangoise Rosays
oförgätliga borgmästarinna i ”Hertigen önskar
nattkvarter”. Sekunderad av Valdemar Möllers
kung och Marguerite Vibys tjänsteflicka gick
hon leende och segerviss genom filmen som en
förkroppsling av den förnäma
skådespelarkul-tur, som gett dansk teater en rangplats i
världen, och som här visat sig kunnat befrukta
även den danska filmen. Nils Beyer
Borta med vinden. Victor Fleming.
Selznick-Metro-Goldwyn.
Jag måste bekänna att jag inte läst Margaret
Mitchells superbest-seller. Några jämförelser
mellan bok och film kan jag följaktligen inte
anställa men vågar antaga att boken inte är
fullt så följ etongsaktig som filmreferatet av
handlingen låter påskina. Vid åsynen av den
serie missförstånd, uppträden, olyckshändelser,
dödsbäddar och gråtattacker som upptar
filmens senare parti erinrade jag mig osökt min
barndoms svindlande upplevelser av Courts
Mahlers romaner i Allers Familj -Journal. Fastän
tonen är ju betydligt råare här.
Det tar drygt fyra timmar att se
Selz-nicks mångmilliondollarprodukt. Filmen verkar
främst genom sin längd, sin kolossalitet. Den
är ett bländande prov på vad de amerikanska
ateljéerna förmå när de öppna alla
fördämningar för sina resurser, ett monument över
en nästan ursinnig företagaranda. Med
grandios prakt skildras det glada livet bland
sydstaternas aristokrater före inbördeskriget på
plantageherrgårdarna och i Atlanta. Åskådaren
sitter som med huvudet i en jättelik
blomsterkorg. Så kommer kriget och når snart fram till
Georgia. Atlantas sjukhus och kyrkor fyllas
med sårade, de som inte få plats vrida sig i
plågor på bangården, som förvandlas till ett
ohyggligt slagfält i trasgrått och rött.
Panikscenerna vid stadens evakuering under
bombardemanget äro genomförda med
destruktiv frenesi och den jättelika branden, genom
vilka de sista flyende kämpa sig fram, är
iscensatt med pyroman lidelse. Där kriget
dragit fram är allt förtärt och förkolnat, nakna
svarta grenar och spökaktiga ruiner mot
svavelgula himlar. Det är
gottköpsexpressio-nism men verkningsfullt.
Mindre tillfredsställande är den senare
avdelningen från återuppbyggnadstiden. Epiken
avlöses av dramatik kring individuella öden,
men inga frosserier i kostymer och interiörer
kunna längre överskyla ihåligheten i
berättelsen. Upprepade gånger drar man på sig
handskarna i förvissning om att man nått fram till
upplösningen, men författarinnan är nu så i
tagen att hon inte kan sluta. Missförstånd,
försoningar och nya missförstånd bilda ett
perpe-tuum mobile, som oavbrutet matas med
våldsamma intermezzon, i vilka ens nerver
visser
722
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
