Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Teater och film - Filmer - Borta med vinden, anmäld av Georg Svensson - Kvinnan Eva; Jag hatar dej, älskling, anmälda av Georg Svensson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATER OCH FILM
ligen delta men inte ens hjärta. När filmen
äntligen slutar kunde det för åskådarens del
lika gärna ha berott på att celluloidremsan
gick av.
Bildmässigt är ”Borta med vinden” byggd
med utomordentlig omsorg. Varje scen är
tecknad före inspelningen, för att volymer och
färger skola få högsta pittoreska och expressiva
verkan. Någon stor konstnär kan inte ha
utfört detta arbete, ty även om många bilder
ha en storslagen eller festlig verkan så är det
mesta kitsch. Färgen är just så oren som den
brukar vara i ordinära färgreproduktioner av
konstens odödliga mästerverk och
technico-lortekniken har nog redan hunnit ett gott
stycke längre. Vad man däremot finner
beundransvärt i filmen är den kulturhistoriska
iscensättningen. Om man bortser från
kläderna, som modererats med hänsyn till
stjärnornas sex appeal, så äro de arkitektoniska
och dekorativa detaljerna rekonstruerade med
en omsorg och smak som inte lämnar något
övrigt att önska. Det är utomordentligt
givande att i denna film studera den stilistiska
övergången från förnäm colonial style till ”the
gilded age’s” barbariska anhopning av
förgyllning och plysch. Enbart butiksskyltarna i
Atlanta kunna fröjda ett
adertonhundratalsför-älskat hjärta.
Filmen bjuder på några fina
skådespelarprestationer. Vivien Leigh som Scarlett O’Hara
är det allra bästa i ”Borta med vinden”. Rollen
är en verklig karaktärsstudie i all sin grellhet
och miss Leigh gör en människa av den. Hon
finner uttryck för det kattaktigt inställsamma
och klösande i figuren liksom för den otämj
-bara irländska tågan i hennes natur. Hon är
tillräckligt intagande och elektriskt vital för
att göra den osympatiska Scarletts charm
över männen trovärdig. Olivia de Havilland
har som den ädla väninnan-rivalen ingen rolig
uppgift men genomför den exemplariskt. Den
daumierskt väldiga negressen Hattie McDaniel
är i ammans roll skön och stark som en
ras-bulldogg. Av männen får Leslie Howard mest
användning för sitt perfekta utseende, medan
Clark Gable är som klippt och skuren för att
inkarnera Rhett Butler.
”Borta med vinden” har alla förutsättningar
att tjusa massorna även som film. Om man
blott inte förblandar prakt med skönhet, massa
med storhet och chock med gripenhet kan man
gott kalla den en märklig film. Den lär en föga
om människorna men åtskilligt om en episod
i amerikansk historia. Under ytan tränger den
dock inte heller som historisk film.
Georg Svensson
Kvinnan Eva (The Lady Eve). Preston
Sturges. Paramount.
Jag hatar dej, älskling (Third Finger Left
Hand). Robert Z. Leonard. Metro-
Goldwyn.
Paramounts 1000:e film i Sverige är om
inte en film på tusen så en på ett par hundra.
Preston Sturges, som själv skriver de filmer
han regisserar, är den trevligaste nykomlingen
bland de amerikanska regissörerna sedan Capra.
Han är lika intelligent som Capra och Lubitsch,
lika mästerlig i detaljen och suverän i
behandlingen av den rörliga kameran. Men han är
alldeles befriad från intellektualism och
ambition utöver det filmatiska. Han är lika
påtagligt road av sitt arbete som ett barn i en
lek-saksbutik. I ena ögonblicket är han Lubitsch,
i det andra Mack Sennet. Han glider från det
polerat eleganta, det raffinerat intrikata
fullständigt oförberett över i det våldsamt
farsartade. Den som är för fin att följa med slipper
— och slipper att ha roligt som på ett tivoli.
Man är aldrig säker i sällskap med Sturges,
rätt vad det är kan han slå ned hatten över
ögonen på en och tvåla in en med gräddtårta.
Dessemellan konverserar han som en engelsk
highbrow och uppträder med fulländad elegans.
Handlingen i ”Kvinnan Eva” är inte
originell och den inventerar de stående
holly-woodska komedimiljöerna: lyxångaren,
mil-lionärspalatset, pullmankupén och
kapplöp-ningsbanan. En ung millionär återvänder från
en urskogsexpedition med en sällsynt orm i
bagaget. På båten uppenbarar sig ormens
gamla bundsförvant, kvinnan Eva, men när
ynglingen upptäcker att den sköna fresterskan
är en falskspelares lockbete finner han äpplet
väl surt att bita i. Besviken över att inte få
bli älskad för sin egen skull tar Eva sin hämnd
och lurar honom en gång till, denna gång
förklädd till engelsk lady. Som sådan duger hon
för honom, men när de väl blivit gifta får
han till livs ett förflutet, i jämförelse med
vilket några kortkonster förefalla som rena
dygden. Här kanske filmen borde ha slutat,
723
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
