Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gunnar Ekelöf: Från bokhyllan - Anmälda böcker - August Strindbergs dikter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRÅN BOKHYLLAN
AUGUST STRINDBERG: Dikter på vers och
prosa. 1883. Sömngångarnätter på vakna
dagar. 1884. Ordalek och småkonst.
1905. (Samlade i en volym, August
Strindbergs dikter. Serien ”Den
svenska lyriken”. Bonniers
1941. 6: —.)
Det är alltid roligt att läsa om Strindberg.
Vad beror det på? Jag tror att det beror på
hans enastående vitalitet. Om han också bara
träter drar han en med sig genom den
sprittande vivaciteten i stil och föredrag. Det är
som med Mozart, hur olika de båda än för
övrigt må ha varit: ingendera förlorar gärna
melodin, snarare förlorar de sig i den. Men
den jämförelsen är kanske långsökt.
Och kanske ändå inte. Vad man söker hos
lyrikern Strindberg är värden av helt annat
slag än dem man söker annorstädes i det som
vi kan kalla den poetiska gårdagen. Musik är
inte bara andante och largo, det är också
allegretto. Så förhåller det sig även med
lyriken. Och det är just lyrik av det senare slaget
som finns i Strindbergs Dikter på vers och
prosa. Sedan djupnar tonen till ett Requiem
över de gångna åren för att småningom
tankspritt — liksom droppvis — klinga ut i några
melankoliska Lieder.
Inte underligt att Strindberg — som den
romantiske anti-romantiker han var —
formellt och stämningsmässigt sökt sig till
1700-talet och det som även för vår räkning kan
kallas Le grand siècle, till Stiernhielm. Över de
långa epigrammen i sårfeberdikterna vilar
något av stämningen från Kellgrens och fru
Lenngrens dagar, fast den kellgrenska
spatser-käppen och den lenngrenska nåldynan vuxit
ut till en väggfull franska floretter och
spanska dolkar. Det finns en valfrändskap
mellan den ”blivande utilisten” och
materialisten å ena sidan och de gamla å den andra.
I detta ligger något av hemligheten med
Strindbergs frejdiga, frispråkiga svenskhet.
Han söker inte till varje pris Stimmung, den
finns där ändå som ett osökt ackompanjemang
till tankemelodin, en nödvändig generalbas.
Och den finns där i så mycket högre grad som
den inte görs till självändamål. Det drömska
och stämningsmättade blir svenskt först i
förening med en viss frimodighet och spänstighet,
en viss antisentimentalitet. I alla fall är det
här någonstans man kan söka förklaringen till
våra gamla efterhängsna franska förbindelser.
Det galliska och romanska var aldrig till skada
för det svenska, ty det tjänte oss bara som
påminnelse om någonting hos oss själva,
någonting som vi ibland förnekat och velat betrakta
som ytlighet. I själva verket hade väl både
upplysningsmannen Dalin och romantikern
Almquist ganska rätt när de särskilt ville
omhulda den fyrighet och det goda humör som
de gäma såg att deras svenska Pålle skulle visa.
Man kan annars se fenomenet Strindberg på
många sätt. Man kan se honom på det
avböjande och kategoriska sättet. Man kan peka
på hans enformighet och egocentriska
begränsning och på att han i själva verket inte hade
så många strängar på sin lyriska lyra:
pamflettsträngen, den idylliska strängen och den
i många öron skorrande mysticistiska strängen.
Och det är klart att vill man finna något av
värde hos honom måste man först och främst
bortse från de värden han inte kan ge. Vill
man få del i honom måste man gå in i hans
värld och medan man vistas där försöka
avvara sin. Det gäller åtminstone en del dikter.
”Sömngångarnätter” skulle verka tröttsamma
om jag inte hade lärt mig att höra Parisbullret
i dem. Bakom dessa fria, oförutsedda och ändå
rytmiskt bundna vers tycker jag mig faktiskt
höra något av världsstadens eget, aldrig
tystnande gatubuller och trafikbrus, som dag och
natt tränger in i hotellrummet och skapar dess
atmosfär, vare sig man har balkongdörren på
glänt eller ej.
Där finns några egendomligt dubbla tonfall
725
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
