Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gunnar Ekelöf: Från bokhyllan - Anmälda böcker - August Strindbergs dikter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRÄN BOKHYLLAN
av samtidig beundran och hemlängtan, som
låter en ana att även om Strindberg längtade
hem så var han likväl mera betagen än han
ville erkänna. Och den stora masslakten på
åsikter, som nästan inte lämnar någonting
över, är egendomlig genom sin fullständiga
brist på förtvivlan eller ens villrådighet. Den
är närmast munter. I den lidelsefulla
diskussionen har Strindberg uttryckt någonting som
på samma gång är över all diskussion: sin
egen livfullhet — och omgivningens. Åsikter
och motåsikter är som de uppklistrade och
snart åter nedrivna affischerna på
annonspelaren, medan livets ständigt skiftande ström
flyter förbi på trottoaren. Och diktens summa
är för mig just livshunger, livsbejakelse,
livs-berusning. Så har även den skenbart
nega-tivistiska ”Sömngångarnätter” något av en
mystisk atmosfär. Man hör livet brusa på
andra sidan rutan. Och den förnimmelsen är
så mycket mera tjusande därför att den bara
är antydd.
Samma är förhållandet med två dikter, som
var de första jag fäste mig vid som gymnasist,
och som fortfarande ingenting förlorat för
mig: ”Solnedgång på havet” och
”Indiansommar”.
Jag ligger på kabelgattet
rökande ”Fem blå bröder”
och tänker på intet.
Här har Strindberg alldeles uppenbart känt
en stark hänförelse inför motivet, men
åter-gett detta i ett slags satirisk kaféjargong med
klormagnesium och jodkalium och absint och
Revue des deux Mondes:
och solen sitter däröver
som en halvsläckt cigarr,
men runt kring horisonten
stå brotten så röda
som bengaliska eldar
och lysa på eländet.
Och ändå känner man bokstavligen hur
luften söker. I sitt försök att beskriva
havstill-frisknandets mattighet har han i ett spirande
övermod tagit till dagen-efter-trötthetens
symboler. Och han har lyckats. Jag håller dikten
för en av de grannaste havsskildringar i vår
lyrik. Hur röda blir inte brotten av att de
lyser ”på eländet”! I ”Indiansommar” finns
något av samma mystiska rekonvalescens.
”Hemlös, flundremätt ungkarl” är också ett
ord som man fått med sig på vägen. Ett och
annat har man också gått förbi, till exempel
den graciösa lilla heineska landskapsgouachen
”Månsken”. Omvärderad i bildkonst kunde
den i sin elegans nästan ha varit en Constantin
Guys.
Och sedan kan man via den demoniskt
spinnande elektriska häxkatten i ”Gatubilder 3”
ta ett hopp rakt ut i den breda Stiernhielmska
idyllen. Den har teatraliska inslag som
emellertid redan börjar göra ett ganska försonande
Stiernhielmskt intryck. Tullförvaltaren och
lots-åldermannen är nutilldags föga mer störande
personer än Lusta, Farna och de andra. Och
så kommer i stället de underbara mellanslagen
”Rågen ryker” och ”Ängsladan”:
och ini mossornas bädd syns skyddad den späda
linnéan,
persikoröda små klockor som dofta av mjölk och av
mandel,
fin som en kammarduksnål i grönskande sammet är
stucken;
stängeln står rak som ett strå, så nätt, så sirlig,
så pyntad.
”Fin som en kammarduksnål”! Men dessa
dikter är alltför välkända för att man skall
behöva uppehålla sig vid dem. Mera sällan
uppmärksammad i ”Trefaldighetsnatten” är,
tror jag, en dröm som ger hela den
äktenskap-lige Strindberg in nuce. Den har alla tecken av
att vara en verklig dröm, fastän den här och där
sammandiktats med vakna tankar. Drömmaren
sitter vid bordet tillsammans med sin drömbrud:
Emellertid jag nämnde att hon var fullkomlig
i skick och sätt och icke minst i dräkt.
Likväl i allt det sköna fanns en smaklöshet
som retade mitt öga hela tiden.
Där satt en bandstump, nämligen en röd
förarglig bandstump på den högra skuldran.
Jag återhöll mig länge, gjorde våld på mig,
men plötsligt, under talets gång, min hand
ej längre kunde styras, och jag grep
det röda bandet tanklöst, utan ondska...
Men då, med ett, förvandlades min brud...
Och i grälet som följer svarar han på hennes
beskyllningar: ”Nej, men jag vill dig
fullkomlig.” Det var hans olycka och det är den synd
som gudarna straffar med förvisning ur
paradiset, den som han tungsint och ändå
bevekande begrundar i Beethovenandantet ”Vid
sista udden”.
Strindbergs lyrik är i någon mån som ett
diamantborrningsprov, den ger ett kortfattat
besked om hela malmkroppens beskaffenhet.
Gunnar Ekelöf
726
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
