Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Boye, Karin, De sju dödssynderna, anmäld av Margit Abenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
väldig kan en stolthet vara.” Svårt stridig,
bittert kluven var Karin Boye, denna moderna
medeltidsgestalt, men fram emot helheten
kämpade hon oavbrutet och närmade sig den också
så som det inte blir många förunnat. Den unga
flickan igenkände med bävan en själsfrände
i Fröding. Samma drift, samma mod, samma
frestelse att löpa linan ut i ena eller andra
riktningen finns hos Boye som hos denne. Man
bör emellertid lägga märke till kritiken av ”Min
stjärnas sånger”: ”Men han var så hårt
beslut-sam, så fruktansvärt, överilat hädiskt
beslut-sam” ... Till sin sista stund bekämpar Karin
Boye i dikten det tragiskt heroiska när det
uppträder som förtryck inifrån, som lagbud
och som kvävande ideal, men samtidigt måste
hon med hemlig, outrotlig kärlek ha älskat
det omöjliga. Vi vet nu om henne att hon var
rädd för ”överfall i själens värld”. I dikten
”Lättjas” märkliga solo är det en
människoröst som svarar på roparens rop:
Du ropar. Inom mig ekar
svagt ett svar,
men djupt i alla mina dalar
är ovilja kvar.
Någon är det, en ensam
av allt mitt folk,
villig att tjäna dig, ropare,
som kämpe och tolk.
Men se, jag är rädd för överfall
i själens värld
och mest för de starkas enfald
som segrar med svärd ...
Det är tragiskt att Karin Boye inte fick
tillfälle att fullborda dramat om dödssynderna.
Hur hon hade tänkt gestalta de återstående:
Vrede, Avund, Girighet, Dryckenskap vet vi
inte. Men brustet fragment verkar poemet som
sagt inte trots ofärdigheten. En arkad snarare,
med stolta pelare, och mellan pelarna ser man
molnen väldiga glida och hör havsdjupt sorl.
Allt är präglat av kraft, innerlighet och djup
— från första scenen, då Åklagaren framträder
och kören med de tragiska idealisterna
uppstämmer sin dystra bön om förintelse,
omedelbart följd av den andra körens bön om
uppskov och förbarmande, och fram till den sköna
sluthymnen inför gryningsstjärnan:
glimtande sval tröst,
skymtande i dimma,
buren på molndrakar
mörka sju.
Av dödssynderna är bara Lättja fullständigt
behandlad. De lata vid muren, törstande,
spända, aldrig i vila — som bild påminnande
om de vackraste psykologiska
människoteck-ningarna i ”Kallocain” — är en äkta Karin
Boye-vision. ”Högmod” består av en enda,
mycket originell trotsdikt, riktad till en makt
som benämnes ”du långsamme store”.
”Vällust”, mångstämmig, brusande och skön, målar
mannen och kvinnan som ”mörkerbländade”
sjunker ned i extasernas rike och dyker upp
igen förnyade av det stora undret. Över alla
de dömda vräkes Åklagarens förbannelser, de
reser sig till försvar, men detta försvar har
ingenting av överilad trotsighet eller slavisk
underkastelse.
I dödssynderna och det som har benämnts
ont ser alltså Karin Boye med djup originalitet
det positiva, det som tar språnget från det
nattliga till det dagsljusa och varförutan
varken dygd eller gud eller skapelse skulle kunna
tänkas existera. Filosofiskt sett bör kanske
åskådningen i ”De sju dödssynderna” kallas
monistisk dualism — en mot enhet strävande
tveklyvnad, en för enheten kämpande mångfald.
”Må inte en av många få bli oss övermäktig,
vore hon än av himlens släkt och lyste hon
än så präktig.” Men har inte Karin Boye, som
här tar ”det onda” i försvar, i hela sitt
författarskap med stor tydlighet målat det ondas
realitet som en tom negation? De kvävda
sinnena i ”Kris”, den stympade anden i
”Kallocain” — och som resultat svart kaos eller vit,
kristallisk förstelning. Rädsla, slavsinne och
våld har Karin Boye visat oss — för henne
uppenbara symtom på ett vrångt
förhållningssätt som varken gett plats för gudomligt eller
demoniskt i människan. Karin Boye brukade
säga att hon ”skämdes å Guds vägnar” (det
vill säga över de trista uttrycken för en
förkrympt religion). Hennes egen åskådning i ”De
sju dödssynderna” har en underbar vidd, den
pekar fram mot något som är mycket högre och
vidare än det vi vant oss vid och protesterat
mot. Ingenting i dramat är intressantare än
solot i ”Lättja”. Vad det ger är mer än längtan
ur splittring: tystnad och helhet och tigande
makt har tagit mandom i strofernas klang:
Hur oövervinnelig vore den
i självklar tro,
som hann få växa sig samman till en
i mognande ro.
728
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
