Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Boye, Karin, De sju dödssynderna, anmäld av Margit Abenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
Hur maktlöst från hans levande hud
föll dagens damm.
Hur väldig i tystnad gled han
ur stora buller fram.
Det är av ett visst intresse att få veta att det
är en dikt av Gullberg som gett Karin Boye
stöten till hennes drama. ”Vällust” har ett par
strofer som tyder på rytmisk påverkan av
Gullberg och detsamma gäller om ytterligare ett
par av samlingens dikter. Innehållsligt är ju
— som utgivaren själv framhåller i ett stramt
hållet förord — de två diktarna olika. I
per-sonlighetskampen mellan makten att begära
och tvånget att försaka, mellan nej och ja,
är Karin Boyes utgångspunkt den våldsamma
idealismen. ”0 Herre, vad du gränsar nära
till det som inte finns” heter det i Åklagarens
monolog, besläktat med de frödingska
anklagelserna: ”Du tvår med din lut min stjärna
ren, den varder så ren som ett vatten.” Från
en alphöj d som hotar med förfrysning måste
diktarinnan så att säga sänka sig nedåt. Det
är den exklusiva människans kanske
nödvändiga väg — de mer ordinära torde ha att gå
i motsatt riktning! Däri ligger bland annat
Karin Boyes storhet, att hon, den avvikande,
som tvingades att på ett avvikande sätt
uppleva de stora livsmomenten, till sist nådde
fram till så djup allmännelighet.
Utom huvudpartiet innehåller ”De sju
dödssynderna” många andra, nästan överraskande
många, sällsynt sköna dikter. Direkt obetydliga
är väl endast ”Julnatten” och ett par tre
officiella poem. I de stora tidsdikterna ”Hur kan
förtröstan leva?” och ”Var tyst. Ha tillit.” talar
författarinnan ur ”tystlåtet hjärta” förtröstans
starka ord. — Skulpturen var en konstart som
låg Karin Boye nära: den passade hennes
väsens tyngd, och i ”En form är du” uttrycker
hon sin konstnärsdyrkan av den aldrig färdige
guden i bilder hämtade från lerans och eldens,
formandets och brännandets urgamla
motivkrets. En motpol till denna extatiska och
formstränga dikt är den underbara ”Träden”,
oändligt gripande i sin vekhet och ömtåliga styrka.
Ett skogslandskap gläder ögat i Karin Boyes
sista diktning. Hon målar det med kärva,
mjuka och friskt doftande ord, färgerna får
en nästan höstlig prakt och klarhet, även när
det är vårens händelser som skildras.
”Vildapel” målar ett under och är själv som dikt
betraktad ett fint under:
Hur är det möjligt?
Hur spirade en sådan ljuvlig mångfald,
en sådan frisk och fin och luftig blomsky,
en sådan skog av vridna vilda grenar,
en sådan skrovlig bark med gröna lavar
alltsammans bara
ur en och samma lilla mörka kärna?
Där låg det, allt,
stam, grenar, blad och bark och lätta blommor,
hopträngt i hjärtgestalt.
Men vi är apelns spegelbild i vatten.
Ur rikedomar utan gräns och botten,
ur unga dagars lätta ljusa fruktblom,
ur hundra vägars skog av slingergrenar,
ur enkla barken av ett enkelt liv,
samlas vi långsamt,
tills allting ligger stilla, tätnat, slutet
inom en hjärtekärna ...
hur är det möjligt?
Kärleksdikterna talar om två sorters kärlek:
en som har krävt mycket, plikt och offer och
ömhet och som därför också har gett mycket
tillbaka, och en som har tänt själ och sinnen
och som fyller stroferna med ömhet och
dyrkan och en ny, skön ton. Suveränt behärskar
Karin Boye sitt instrument: den sublimerade
kärleksdikten ”Allting rymmer du” ger i själva
verket en betagande karakteristik av den
utsökta jämvikten i hennes sista diktning och
den balans mellan mörker och ljus, död och
liv som till sist föresvävade henne som
mänsklig förebild. Den sista avdelningen innehåller
dikter om döden, egenartade, kantiga,
tungsinta, mycket gripande, såsom ”De lugna stegen
bakom”, ”De mörka änglarna” och ”Efter
döden”. Kanske borde ”De mörka änglarna”
ha stått sist på grund av sin definitivt
sammanfattande karaktär — förstummande. Men
man kan komma överens om att båda dessa
sista dikter är underbart vackra.
”De sju dödssynderna” är en gåva, mycket
vemodig att få nu när man inte kan tacka för
den. Men Karin Boye är nog en diktare som
passar att tala efter döden — först nu börjar
vi verkligen se henne. Margit Abenius
729
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
